Lotta Gröning
Den representativa demokratin med folkvalda politiker har sina problem. Särskilt när politikens förutsättningar har förändrats och medlemsantalen sjunker.
Socialdemokraterna har 75 000 medlemmar i dag och Miljöpartiet har knappt 10 000.
Det är vi skattebetalare som betalar riksdagspartiernas verksamhet.
Partibidragsnämnden beslutade i november förra året om ett statligt stöd på totalt 167 955 204 till riksdagspartierna samt Feministiskt initiativ för stödåret 2020/2021.
Med andra ord: Partierna lever på bidrag.
Utöver det statliga stödet ger regioner och kommuner också partibidrag. Sedan ska löner, pensioner och andra ersättningar till för våra politiska representanter.
Redan här börjar det bli problem, när generösa bidragssystem utformas av politiker för politiker.
GT/Expressen har granskat omställningsstödet som kommun- och regionpolitikernas intresseorganisation utformat för arbetslösa toppolitiker som ska hjälpa arbetslösa politiker tills de fått ett nytt jobb.
Ett generöst stöd som gör att de inte behöver gå på A-kassa. Men reglerna är yviga och om någon på SKR trodde att alla politiker är ärliga och inte utnyttjar kryphålen så hade de fel.
I vår granskning visar det sig att minst 19 politiker har kvitterat ut omställningsstöd trots att de redan hade ett arbete.
På så vis har de kunnat leva i stor välmåga med dubbla ersättningar.
Bara dessa 19 politiker har kostat samhället och skattebetalarna 11,4 miljoner. Politiker är också bara människor och jag väljer att tro att de flesta är ärliga och har en moralisk kompass.
Men hos några brister det. Vi ser det i GT/Expressens granskning.
Tony Hansen, (S) sökte omställningsstöd fast han redan hade ett jobb som fackombudsman på IF Metall, han kvitterade ut omställningsbidraget trots att han hade full lön.
– Jag följde bara regelverket, konstaterade han.
Vänsterpartiets tidigare gruppledare i Umeå, Ulrika Edman sökte också omställningsstöd enligt regler som hon själv varit med och beslutat om. Hon hade också ett nytt jobb och kunde kvittera ut 45 269 kronor utöver sin lön.
Ulrika Edman kostade Umeås skattebetalare över en halv miljon. Men hon har ingen ånger och inga moraliska betänkligheter utan jämför sig med moderater som kvittar ut barnbidrag trots att de ”aktivt motarbetar ett sådant”.
Moderaten Dick Bengtsson i Tyresö förlorade sin deltidsarvodering som oppositionsråd. Han fick omställningsstöd på drygt 300 000 kronor trots att han hade två aktiva bolag och tjänade samtidigt 447 000 kronor genom sina företag.
Dick Bengtsson tycker möjligen att det är en moralisk fråga.
Kanske fick han en tankeställare när hans partiledare Ulf Kristersson ungefär samtidigt lovade krafttag mot bidragsfusk och skärpta krav på att få försörjningsstöd.
Partierna är överens när de står i talarstolen och fördömer fuskare.
– Det handlar om mer än pengar, sa finansminister Magdalena Andersson.
Så sant!
Det handlar om huruvida ansvariga politiker fattar samhällsnyttiga beslut och om välfärdsstatens trygghetssystem är omoraliska. Det värsta är att det statliga partistödet har bidragit till att makten har blivit viktigare än medlemmarna.
Frågan vi måste ställa oss: Hur kan vi kräva ansvar av de politiker som våra skattepengar finansierar?
Svaret är givet: Inte alls. Vi kan ju inte rösta bort alla partier.