Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

Detta är det Sverige vi ogärna vill tala om

Rinkeby utanför Stockholm.
Foto: Anna-Karin Nilsson

Det finns ett Sverige som vi ogärna talar om.

53 områden, mesta dels miljonprogram, som polisen pekar ut som särskilt utsatta och i behov av insatser.

Samhället helt tappat greppet i dessa områden och i 15 är det extra allvarligt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kriminella ligor styr, polisen drar sig för att åka dit, knark kan säljas öppet, skottlossning är vardag och människorna känner ingen samhörighet med det svenska samhället.

Vad hände?

Det Folkhem som utmärkte Sverige i början av 80-talet blev berömt som världens mest jämlika land.

Det började redan på 1940-talet då ett gäng arkitekter drog upp riktlinjerna för det moderna Sverige. Urbaniseringen var motorn, ett rationellt tänkande verktyget. Bostäderna skulle vara billiga och byggas storskaligt och på 60-talet började drömmen förverkligas när miljonprogrammen byggdes.

Till miljonprogrammen flyttade folk från landsbygden och arbetskraftsinvandrare. Med tiden också andra flyktingar och invandrare för det var i dessa områden som de tomma lägenheterna fanns.


LÄS ÄVEN: Den växande klyftan i Sverige


Sedan början av 90-talet började inkomstklyftorna att öka och de ökade mer i Sverige än i något annat västland. Sverige utmärkte sig nu i stället som det land där klyftorna ökade snabbast mellan fattiga och rika.

Fattiga är människorna som bor i de 53 utsatta bostadsområdena. De som har lite bättre inkomster flyttar och ersätts med lågavlönade. Det är ingen tillfällighet att boenden i dessa områden har sämre inkomstökningar än kommunerna i övrigt.

I alla områden är gruppen låginkomsttagare hela 40 procent av befolkningen. Människorna är inte bara fattiga och maktlösa, det är som de lever på en annan planet.

Situationen är svår och 15 områden klassas som särskilt utsatta. Där lever människorna i en parallell verklighet. Där har polisen svårt att jobba och vara närvarande, liksom även brandkår och ambulans. De möts ofta av hot, våld och stenkastning.

Men det vi mest ser i medierna är bara skjutningarna och inte allt annat som pågår.

I Göteborg finns flera kriminella klaner och ätter med internationella rötter som utövar påverkan och styr hela stadsdelar. En av dessa kommer från Libanon, har sin bas i Tyskland och ätten har förgreningar i Göteborg och de tjänar pengar på narkotika.

I en intervju jag gjorde med Magnus Ranstorp, som är expert på terror och våld på Försvarshögskolan, sa han: ”När jag ser helheten av de kriminella gängen blir jag väldigt uppgiven. Det jag skrämdes mest av var den påverkan som de kriminella gängen har på myndigheter och stadsförvaltningar.”

Var tog Folkhemmet vägen och varför tappade ansvariga politiker greppet om utvecklingen?

Fastnade vi i självbilden om att vi här så himla bra?

Alla rapporter om utanförskap, om arbetslöshet och bidragsberoende, om skolor som inte höll måttet… varför lyssnade ingen?

Det är enormt stora utmaningar vi står inför.