Lotta Gröning
Vanvården av äldre är inget nytt fenomen, sedan 1990-talet har de äldre mest kommit att ses som en belastning. Ett tag var larmrapporterna så vanligt förekommande att människor helt enkelt var rädda för att bli gamla och hamna på institution.
De gamlas låga status hänger givetvis samman med nedmonteringen av välfärdsstaten och inte minst de låga lönerna inom omsorgen. I omsorgen är det många kvinnor, låga utbildningar och tunga jobb. Men 40 000 undernärda äldre talar fortfarande sitt tydliga språk.
I sammanhanget är det givetvis värt att påpeka att en viktig förklaring till att gamla människor blir undernärda är åldrandet i sig. Ju äldre du blir desto mindre äter du. Somliga tar också ett aktivt beslut, de väljer att sluta äta för att de vill dö – fall som kan vara svåra att hantera både för anhöriga och personal.
Det finns nationella planer för hur gamla ska hanteras och vilka rättigheter de har. Det finns också strategier, till exempel Pensionär alert som många kommuner arbetar efter, för hur de ska upptäcka när någon tappar matlusten och slutar att äta.
Planerna är fulla av vackra och viktiga ord om det goda livet som gammal, men verkligheten slår ofta sönder visionen. Att vårda gamla kräver en god utbildning, mycket personal och framför allt tid. Men många kommuner når inte upp till ett enda av kraven.
De har oerhört svårt att få utbildad personal, då det är förhållandevis få som vill ha dessa tunga lågavlönade och stressiga jobb. Jobb som betyder att personalen ofta får gå hem med dåligt samvete och en vetskap om att de inte hann göra allt de borde ha gjort.
Inom hemtjänsten kan passet börja klockan sju på morgonen och fram till 11 har personalen ett minutschema att hålla. Hos någon ska man vara i sju minuter, hos en annan med större hjälpbehov, stannar de i 13 minuter.
Så rullar det på fram till lunch och 45 minuters rast. Personalen hinner bara göra det nödvändigaste. Att sätta sig ner och se om någon äter ordentligt är svårt att hinna. Ofta handlar det om att slänga gårdagens oätna middag och ställa fram frukosten för att sedan rusa vidare till nästa ”kund”.
Det tar lång tid att hjälpa en gammal människa att äta, när man kanske till och med behöva mata. För lång tid för ett minutschema. Många inom hemtjänsten går bara på vilja, de överger inte de gamla, men de ser de enorma bristerna.
Livsmedelsverket har också varnat för bristen på kompetens inom äldrevården när det gäller mat och åldrande. Givetvis måste vi komma ihåg att vi på många håll också har en väl fungerande äldrevård, men det går inte att komma ifrån att 40 000 undernärda äldre är en skam för välfärdslandet Sverige.
Risken för att dö för dem som är undernärda fyrdubblas. Äldreomsorgen kostar pengar och ju äldre vi människor blir desto dyrare omsorg.
Ibland funderar jag över vad vi egentligen får för skattepengarna och vem som tar beslutet att vi inte har råd att ge våra äldre en bra tillvaro. Finns det något parti som är beredd att ta ansvar för landets bristande välfärd?