Lotta Gröning
Socialdemokraterna är ett parti som söker sin plats i samhället. De har sökt länge, ända sedan 90-talet när det stod klart att Folkhemmet inte längre fanns, att Medelsvensson var död och att gråsossen höll på att tyna bort. Det så framgångsrika socialdemokratiska idébygget föll ihop som ett korthus. Men partiledningen låtsades inte om det.
Det blev hård debatt när 90-talsgruppen föreslog att slopa arbetarklassen i den politiska retoriken och i stället använda ordet medarbetare. Men devisen "medarbetare i alla länder, förenen eder" klingade inte så där väldigt bra. Så ledningen fortsatte med sin gamla retorik trots att politiken blev marknadsliberal och EU-anpassades. Socialdemokratins absolut viktigaste mål om en låg arbetslöshet fick ge vika för Milton Friedmans teori om att låg inflation var viktigare. När Friedman fick Nobelpriset i ekonomi var det stora protester i Sverige.
När den socialdemokratiska retoriken inte längre gick ihop med den politik de förde började de trognaste partimedlemmarna tappa förtroende. Här började resan där socialdemokratin tappade sitt uppdrag och viss mån sin själ.
Den nedåtgående spiralen gällande partiets trovärdighet sattes igång. Göran Persson sa ganska ofta under sin tid som partiledare, lite klämkäckt, att socialdemokrater skulle vara glada för att de inte kände igen partiet. De tydde på utveckling menade han. De gick in i ett nyliberalt EU-projekt med ambitionen att göra hela Europa till socialister och det gick inte så värst bra.
När Stefan Löfven och regeringen med hjälp av idén om den svenska modellen och krav på trygghet försöker rädda sig kvar vid makten är det ett annat socialdemokratiskt parti som talar till sina sympatisörer. Borta är kraven på rättvisa, solidaritet och demokrati, orden finns visserligen där men trovärdigheten har hårt naggats i kanten. Deras dilemma är att förr byggde de upp en trygghet och fick människor att känna samhörighet med varandra och politiken. Nu är de ansvariga för att tillsammans med alliansen ha monterat ned stora delar av välfärdssamhället och dessutom satt rättssamhället i kris. När Stefan Löfven reser runt i landet och har regeringssammanträden på olika platser i landet är det ett annat budskap vi som väljare får möta.
Idag talar partiet om otrygghet som ska bli trygghet! Att vi inte ska vara rädda för att bli gamla, att sjukvården ska fungera i hela landet. Så den mer brutala sidan åtminstone för att vara socialdemokratin, 10000-tals fler poliser, hårdare straff och en betydligt stramare flyktingpolitik.
I veckan åkte regeringen till Skäggetorp i Linköping. Skäggetorp är ett av landets mest utsatta bostadsområden, gängkriminalitet, organiserad brottlighet, många invandrare, hög arbetslöshet och poliser som inte är närvarande i brist på resurser. Det moderata kommunalrådet i Linköping Christian Gustavsson skriver på Expressens debattsida om att Skäggetorp att ett misslyckande som fått pågå allt för länge. Det handlar förstås inte bara om Skäggetorp, det handlar om landets alla utsatta områden där polisen tappat kontrollen.
Löfvens nya vallöften om hårdare tag är precis det som SD krävt i flera år nu. Det är dessutom en politik som gav partiet biljetten till riksdagen.
Det måste göra ont i själen för Stefan Löfven och andra ledande socialdemokrater. Hur kunde det bli så här? De är inte ensamma, oppositionen har gjort samma resa, liksom andra socialdemokratiska partier i Europa. Förblindande av visionen om fred.
Har vi haft oansvariga politiker, jag måste nog svara ja på den frågan. Men de har inte medvetet fattat dåliga beslut, de trodde att besluten de fattade skulle bidra till ett bättre samhälle. De var visionärer utan markkontakt och med alldeles för lite erfarenhet av storskalig internationell centralism. Det största problemet var att de tappade kontakten med sina väljare och det samhälle de verkade i. Plötsligt gick utvecklingen så fort att Göran Persson gav sig själv ett öppet mandat, besluten hann inte förankras. Kampen om makten hårdnade och den tog överhanden.
Vi har ett ödesval att vänta 2018. Klyftorna finns överallt i samhället, liksom misstron mot det politiska etablissemanget. Det är stora utmaningar Stefan Löfven står inför.