Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lotta Gröning

Centralistsjukan förgör svensk sjukvård

Nya Karolinska är ett skrämmande exempel, skriver Lotta Gröning. Foto: KRISTOFFER MARCHI / STOCKHOLMS LÄNS LANDSTING

Jag ser fram emot debatten om sjukvården i Umeå där medborgare får fråga ut socialminister Annika Strandhäll och Ebba Busch Thor. Sjukvården är en av valrörelsens hetaste frågor och på många områden finns en väl fungerande sjukvård.

Men det finns också allvarliga problem när rätten till en bra och säker sjukvård inte gäller alla människor. När centraliseringssträvanden och jakten på effektivitet styr vården. När man glömmer de människor som en trygg och bra sjukvård är till för.

Det talar politiker aldrig om! 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sverige har inte en jämlik och rättvis sjukvårdsorganisation. Politikerna värderar människors värde i antal när de fattar beslut om sjukvården. 10 000 människor är mer värda än 1000. Hela idén om specialisering inom vården handlar om att läkare ska hantera många människor för att upprätthålla sin kompetens och därför har Sverige många stora specialistsjukhus, där människor med svåra sjukdomar kan tvingas vänta i månader för en operation. Patienten kommer alltså i andra hand.

Det är just det här synsättet som ligger till grund för att lägga ner akuter eller BB på små sjukhus och vårdcentraler i glest befolkade områden. Det innebär att väl fungerande enheter med bra vård läggs ner till förmån för det större sjukhuset. I Doroteas fall beslutade landstinget i Umeå att dra in fyra akutplatser vid sjukstugan och det startade en ockupation som pågick i tre år.

Det blev en hård strid, en folkomröstning hölls som doroteaborna vann och i dag har landstinget tagit tillbaka sina nedskärningskrav. I Sollefteå pågår en likande strid. Där har en privat vårdcentral öppnats efter akuten och BB:s nedläggning. Sollefteåborna arbetar också för att öppna ett privat sjukhus.

 

I satsningen på specialiserade storsjukhus följer inte primärvården med. Den är undermålig på många håll i landet. I län som Västerbotten där människor kan ha 30 mil enkel väg på dåliga vägar till sjukhuset i Umeå står enda hoppet i akuta situationer till helikopterambulansen. Den är beroende av bra flygväder och att inte en patient med mer akuta behov måste gå före. Märkligt nog har jag inte hört om någon utredning som räknar på hur många liv som kan räddas om små sjukhus fick behålla sin verksamhet.

Den osäkra och ojämlika vården finns i hela landet. Ju större regioner, desto sämre vård för de minsta orterna. Ju större specialistsjukhus desto längre köer för patienterna. Lägg till kostnaden för sjukvården, det handlar om åtskilliga miljarder och kostnaderna bara stiger. Låga löner och brist på personal är administrationens idé om att minska utgifterna, trots att detta håller på att knäcka sjukvården. Istället är små sjukhus och vårdcentraler beroende av dyra stafettläkare, allt medan landstingsledningar satsar på nya skrytbyggen och allt större administration. Nya Karolinska är ett skrämmande exempel.

 

Så frågan som vi aldrig ställt måste ställas: Klarar landstingspolitiker av att driva sjukvård?

I många landsting är svaret absolut nej! Diagnosen är klar – centralistsjukan förgör svensk sjukvård. Det är inte pengarna som sjukvården kostar som är problemet det är organisationen. Landstingen lägger ner väl fungerande enheter på små sjukhus, de slår sönder människors trygghet och medborgarnas rätt till en väl fungerande sjukvård. Politiker fattar beslut på tveksamma grunder, Måns Rosèns senaste utredning målar bilden av att centraliseringen är poängen, inte människors säkerhet. Politiker varken granskar eller ifrågasätter. Troligtvis i brist på kompetens och kontakt med den verklighet de representerar. Landstinget är den svagaste länken i demokratin, politikerna har lägst förtroende. Det måste ske en förändring, annars är det kört!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!