Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

Vi hoppades att Egon Gröning skulle komma hem

Egon Gröning var socialdemokrat och kommunalråd i Norberg.Foto: DAGENS NYHETER
Blommor vid haveriplatsen nära Oskarshamns flygplats.Foto: HANS RUNESSON / DAGENS NYHETER
Flygplansvraket undersöks efter olyckan i Oskarshamn i maj 1989. Foto: HANS RUNESSON / DAGENS NYHETER

Den 8 maj 1989 havererade ett flygplan av typen Beechcraft 99 strax före landning i Oskarshamn.

Samtliga 16 ombord omkom.

Lotta Gröning ser bilder från Iran i januari 2020 och tänker på offrens anhöriga – på sorgen, ilskan och hoppet om att alltihop kanske är ett missförstånd.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Morgonen efter flygkraschen i Iran intervjuades sjukhusprästen Erland Helleus i P1 Morgon om hur vi ska bemöta och stödja människor i kris. 176 människor dog, 17 var bosatta i Sverige och 10 av dem svenska medborgare. Anhöriga och vänner befinner sig i chock, de flesta har säkert inte förstått vad som har hänt ännu. Det tar tid att acceptera att en älskad och högst levande person helt plötsligt bara är borta. Att de inte längre finns. Erland Helleus konstaterade i intervjun att en sådan här plötslig och chockartad händelse bär de anhöriga med sig hela livet. De kommer aldrig att glömma.

Jag har skrivit om min pappas flygolycka tidigare. Jag har skrivit om hur minnena kommer tillbaka vid varje flygkrasch. Trots att det har gått 30 år sedan planet störtade i Oskarshamn. Erland Helleus har så rätt utifrån sin erfarenhet att arbeta med människor i kris.

Jag var arg för att det var så fint väder, jag var arg på att livet gick vidare...

Jag minns också dagen den hände. Den där jävla dagen den 8 maj då allt var så vackert, solen sken, blåsippor och vitsippor blommade, fåglarna kvittrade – våren hade kommit och naturen var full av liv. Jag var arg på att det var så fint väder, jag var arg på att livet gick vidare och människor runtomkring oss som inte kände min pappa skrattade som ingenting hade hänt. Jag var arg på alla pappor som levde när min lillebror hade förlorat sin. På den tredje dagen skrev min mamma Yvonne Gröning i sin dagbok:

Rör mig inte! Hjälp mig! Vad menar du med att ta ett plan och bara försvinna… Jävla Gega. Kom genast hem. Hör du inte hur jag skriker? Kom hem!

Hur närmar vi oss människor i sorg? Om någon skulle ha sagt till vår familj, att det inte finns något ont som inte för något gott med sig, då hade jag slagit ner dem.

Den första dagen, den första veckan, de veckor som kom och den månad som följde levde vi i chock. Mitt detta traumatiska elände fanns fortfarande märkligt nog hoppet. Vi hoppades alla att vi var felunderrättade och att Egon Gröning skulle komma in genom dörren snart. När det ringde hoppades vi att det kanske var han.

Vi hade förstås fått ett dödsbesked och brev till dödsboet. Det gjorde min tioårige bror väldigt upprörd eftersom han inte ville vara något dödsbo. Men vi hoppades att de hade misstagit sig, vi hade en idé om att han inte hade stigit ombord på planet. Vart han skulle ha tagit vägen funderade vi inte över, det viktigaste var att han levde.

176 personer dog i flygkraschen i Iran i onsdags morse.Foto: EBRAHIM NOROOZI / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag såg filmbilder från platsen utanför Teheran där planet kraschade i onsdags morse. Där gick en kvinna och ett äldre par och letade bland flygplansresterna. Där låg en nalle och en gympasko som var vit med guldglitter på klacken. Ett bit bort, förhoppningsvis utom synhåll för de anhöriga, visades de 176 svarta och gröna plastsäckarna med de döda, prydligt upplagda i flera rader. Att vara anhörig och veta att i någon av dessa plastsäckar ligger mitt barn, min maka eller min bror är en brutal upplevelse. De kommer aldrig att glömma den bilden. Chocken, paniken och ångesten de känner blir livsavgörande. Sedan hanterar vi sorg olika, en del klarar av att leva med den och gå vidare, andra klarar inte livet. Självmord är inte ovanliga i spåren av stora katastrofer, alla orkar inte leva vidare. Så var det också efter olyckan där min pappa miste livet. 

Jag har kontakt med människor som förlorat sina anhöriga i stora katastrofer. Jag har kontakt med mamman till en av de två 16-åriga pojkar som var med på vårt olycksplan. Hon skriver till mig varje år den 8 maj. Vi minns tillsammans.

Reine Brynolfsson och Gunilla Nyroos i ”Rusar i hans famn” (1996).Foto: SF

Vi har en historia i Sverige av stora katastrofer, bland annat Estonia 1994 och tsunamin 2004 som tydligt visade vilket u-land Sverige var när det kom till krishantering. Vi såg det också i samband med de omfattande skogsbränderna 2014 och 2018. Det har blivit bättre med åren, det är jag glad för. Krishantering är ett viktigt inslag i ett fungerande samhälle. Jag ser nu hur skolorna där de omkomna ungdomarna gick tar hand om deras kamrater och hedrar de dödas minne. Jag ser hur kommunerna hjälper anhöriga i deras svåra stund. Jag ser hur vänner gråter förtvivlat. ”Allting kostar”, skrev min mamma – sorgen har ett pris. 

Hennes dagbok blev så småningom både bok och film.  Lennart Hjulström regisserade ”Rusar i hans famn”, Gunilla Nyroos spelade huvudrollen i denna berättelse om sorg.

Nya berättelser kommer ständigt. Denna vecka: 176 döda i Teheran.

Varje gång det händer slungas jag tillbaka i tiden, till den 8 maj 1989, och undrar om inte Egon Gröning snart kommer hem.

 

LÄS MER: Detta vet vi om flygkraschen i Iran 

LÄS MER: 15-åriga Paria dog i flygplanskraschen 

LÄS MER: Här är det farligast i världen att flyga