Lotta Gröning
Professor Bo Rothstein hävdade i ”Godmorgon, världen!” i P1 att den svenska förvaltningsmodellen inte klarat av att hantera coronapandemin. Han ser bristerna som ett svart hål i demokratin, där man utövar makt utan att någon ska kunna utkrävas ansvar.
Fakta är följande: Sverige tillhör de länder som har högst antal döda på grund av corona. Nio av tio döda är sjuttio år eller äldre och de flesta av dessa människor fanns inom äldreomsorgen. Detta trots att skyddet av de äldre hade högsta prioritet.
Folkhälsomyndigheten sa i början av pandemin att det inte krävdes några tester eller några särskilda skyddskläder inom äldreomsorgen, det räckte med de vanliga rutinerna. Vad de inte tog med i beräkningen, när alla fick ansvar för att inte sprida smitta, var äldreomsorgens struktur och organisation. Timanställda som var helt beroende av sin inkomst och en organisation som innebar att de äldre ofta fick träffa upp till 25 olika personer under en vecka. Gamla, som enligt fastlagda planer, inte fått intensivvård utan vårdats i sina rum, ofta utan tillgång till syrgas.
Anders Tegnell konstaterade i ”Söndagsintervjun” i P1 nyligen att epidemin har belyst stora svagheter inom äldreomsorgen. Men han ser inget eget ansvar.
Socialminister Lena Hallengren duckar i ”Nyhetsmorgon” i TV4 för larmrapporter från läkare och experter om döden inom äldreomsorgen. Hon hänvisar till IVO som nu undersöker förhållandena.
Hennes statssekreterare Maja Fjaestad vill heller inte ta ansvar. Någon annan får ta ansvar, säger hon i ”Godmorgon, världen!” i P1 och hänvisar till myndigheter och regioner. Hon menar att regeringen tog ansvar när de utsåg Socialstyrelsen som ansvarig för upphandlingen av skyddsutrustning, samt när den sjösatte paket om en ettårig vidareutbildning av vårdpersonal.
Men bristerna inom äldreomsorgen borde ha upptäckts tidigare. Äldrereformen på 90-talet var startskottet för nedmonteringen av de äldres trygghet. Larmrapporter om brist på resurser från kommunerna har duggat tätt sedan dess. Senast i januari flaggade åtta av tio kommuner att de genomför stora besparingar de närmaste åren, det handlade mest om försämringar i äldreomsorgen.
Vi har en situation i Sverige där politikerna aldrig tar ansvar, det finns många tydliga exempel på det.
När omhändertagna barn, som under perioden 1920–1980 utsattes för allvarliga övergrepp när de placerats i fosterhem eller på institution, krävde ersättning från staten för att deras liv hade förstörts uppkom diskussionen om ansvarsfrågan och en utredning tillsattes. Den kom fram till att ingen var ansvarig, eftersom de politiker som då fattade beslut inte längre var aktiva. Maria Larsson, KD, som var socialminister försökte, efter en stor och upprörd diskussion, hitta en lösning. Resultatet blev att de utsatta skulle få ersättning från staten ”av nåd”.
Ett annat exempel är den omtvistade gymnasieamnestin för ensamkommande som ett antal partier sa ja till. Den blev för många berörda flyktingar oerhört påfrestande. De skulle få stanna för att slutföra sina studier och få en andra chans till prövning av uppehållstillståndet – men de fick ingen ersättning för att leva och bo och de slängdes ut från sina gruppboenden. Många hamnade i narkotikaberoende, de bodde under Uppsala centralstation och överlevde genom langning. Andra utnyttjades av företagare som lät dem sova i sina lokaler på madrass. I gengäld fick de arbeta gratis. Helene Fritzon, ansvarig minister, fick frågan om ansvaret för de drabbade i amnestin. Hon svarade bara det är inte hennes ansvar. Annie Lööf sa något liknande.
Nu är vi alltså där igen – ingen kommer att vilja ta ansvar för döden i äldreomsorgen. Genom konsensuspolitiken kommer politikerna också undan.
De kan skylla på varandra och väljarna har faktiskt inte en aning om vad de röstar på.