Liza Marklund

Varför tror ni inte på barnen?

Publicerad
Det finns ingen rättvisa för Sveriges barn.
Vårt rättsväsende har helt enkelt ingen juridisk möjlighet att kunna döma korrekt i fall som gäller små barn eller handikappade barn.
Det kan jag konstatera efter att ha läst domar och pratat med forskare och poliser över hela landet.
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
De svenska domstolarna är bakbundna av ett prejudikat i högsta domstolen från 1993, då en 37-årig man dömdes till fem års fängelse för grov våldtäkt på en tioårig flicka. Det är alltså den domen som blivit vägledande för hur alla våldtäktsmål mot barn ska dömas sedan dess.
Domstolarna måste följa den praxis som HD sätter. Den här flickans vittnesmål har således blivit avgörande för hur barn ska formulera sin historia för att bli trodda av rättsväsendet ända sedan 1993.
När jag läser flickans berättelse framstår problemet kristallklart: historien är verkligen häpnadsväckande detaljerad och konkret.
Händelsen inträffade en onsdag.
Hon tittade på sin klocka och den visade 16.15. Gärningsmannen hade ljusblå kalsonger, bruna finbyxor och en beige skjorta.
Själva våldtäkten formuleras lika sakligt och noggrant.
Den här flickan var alltså tio år. Hon gick i mellanstadiet och kunde klockan. Övergreppet begicks inte inom familjen utan utgjorde mer av en enskild, traumatisk händelse.
Så vad är då problemet?
Jo, alla de barn som INTE är lika konkreta och sakliga som den tioåriga flickan avfärdas. De bedöms som icke trovärdiga. Det spelar ingen roll om barnen är så små att de saknar uppfattning om tid och rum, eller om de är handikappade eller utvecklingsstörda – om de inte lever upp till HD:s krav på saklighet, detaljer, tidslinjer och sammanhang så underkänns deras vittnesmål och gärningsmännen frias.

Problemet är givetvis inte nytt. En av dem som forskar kring frågan är docent Ann-Christin Cederborg. Hon är knuten till Linköpings universitet och Karolinska institutets sektion för rättspsykiatri och undervisar också poliser i förhörsteknik vid polishögskolan.
I en artikel i den internationella tidskriften ”Child Abuse & Neglect”, nummer 5/2006 efterlyser hon dels en psykologisk utvärdering av de utsatta barnen, dels bättre förhörstekniker för poliser och slutligen mer forskning kring barns förmåga till ögonvittnesskildringar, särskilt för barn med handikapp.
– Systemet tar inte hänsyn till den unika individen, säger hon sakligt när jag pratar med henne.
En som brottas med det här problemet varje dag är chefen för Stockholmspolisens familjevåldsgrupp, kriminalinspektör Patrik Lillqvist.
– I en del fall förstår inte domstolarna psykologin i de mål de är satta att döma, konstaterar han.
Han är mycket kritisk till att Högsta Domstolens avgörande från 1993 fortfarande bildar rättspraxis.
– Prejudikatet är rent felaktigt, säger han. Det bygger på gammal kunskap. Vi behöver helt andra trovärdighetsramar för barns berättelser.

Det är alltså på grund av domen mot den tioåriga flickan som den våldtagne, åttaårige pojke som jag skrivit om två gånger tidigare i mina krönikor bedömdes som icke trovärdig (oavsett var hovrätten påstår i sina brasklappar).
Han var inte tillräckligt konkret när det gällde platser och tidpunkter.
Att övergreppen mot honom pågått under flera år, från det han var tre år gammal, ansågs inte spela någon roll. Han skulle ÄNDÅ komma ihåg exakt vilken dag och vilket klockslag pappa våldtog honom, vad pappa hade på sig just då och precis vad som hände den gången.
För ett litet barn som utsätts för upprepade våldtäkter flyter övergreppen ihop. Det behöver man inte vara vare sig jurist eller psykolog för att begripa.
Därför är det hög tid för ett nytt
vägledande avgörande från HD.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag