Liza Marklund
– Vad gör dig riktigt, riktigt lycklig?
Den tyska journalisten kvittrar fram frågan över telefon på bruten engelska.
Jag kramar luren i handen, tvekar några sekunder men beslutar mig för att vara uppriktig.
– I don’t do happiness, säger jag. Jag ägnar mig inte åt lycka. Som fokus och mål är ”lycka” fullständigt ointressant. Det är som att jaga regnbågen, man ser att den finns men den går inte att ta på. Vill man äga den och stoppa den i fickan så är man dömd att misslyckas.
– Ehh, säger journalisten. Men… vad gör DIG lycklig?
– Allt eller inget, beroende på hur man ser det, svarar jag. Poängen är att det inte är viktigt, jag tror inte ens det SKA vara viktigt. Att gå omkring och sträva efter att VARA LYCKLIG tror jag är fel målsättning, jag tror mycket mer på att koncentrera sig på att NÄRVARA och UPPLEVA och ÅSTADKOMMA.
Journalisten prasslar med några papper.
– Men, säger hon, du som är så framgångsrik, är inte du lycklig?
Jag ser ut genom den öppna altandörren, på terrassen med hibiskusarna och bougainvillean, den gröna dalen och Medelhavet
nedanför.
– Jag är fantastiskt nöjd med mitt liv, jag kunde inte ha det bättre. Jag är otroligt tacksam över allt som jag fått möjlighet att göra, och jag inser vilken otrolig tur jag haft som fötts här och nu. Fast LYCKA har blivit något annat i vår kultur, en sorts måttstock på pengar och prylar och resor. Ett sorts kravlöst tillstånd där man åker omkring i världen och aldrig jobbar. Helst ska man vara i tidningen varje dag också, sedd och bekräftad av alla. Ungefär som Paris Hilton. Hon borde ju vara lyckligast i världen.
Tystnad på telefonlinjen. Jag inser att det här inte riktigt var vad journalisten hade tänkt sig till sin artikel i det glassiga kvinnomagasinet.
– Så du vill inte vara lycklig? frågar hon misstroget, nästan häpet.
Hur ska jag förklara så att hon förstår?
– Om jag ville springa omkring och KÄNNA MIG LYCKLIG så hade jag tagit amfetamin. Det är inte KÄNSLAN som är viktig, utan VÄGEN DIT. Att göra gott för sig själv och andra måste vara målet, inte hur JAG MÅR. Jag blir ”lycklig” av precis allting, att göra kaffe och torka diskbänken och promenera i regnet och läsa böcker och se på Family guy med mina barn. ”Lycka” är en inställning till livet som inte alltid är särskilt bekväm. Den handlar om att ta tillvara möjligheterna att förändra sin situation, att inte dra sig för sådant som är besvärligt och sätta andra framför sig själv. ”Lycka” är inte lätt. Det är att våga upp-skatta. Att gnälla är däremot skitenkelt, att sitta och kvida och vilja att någon annan ska fixa ens liv åt en. Det är lika konstruktivt som att sitta och VILJA VARA RIK eller VILJA VARA VACKER. Gå ut och tjäna pengar eller köp lite smink och sluta klaga!
Tystnaden på linjen är nu fullständigt monumental.
– Men, säger journalisten handfallet, hur ska man då bli lycklig?
– Att ha praktisk möjlighet att kunna förverkliga sina livsmål tror jag är den avgjort viktigaste faktorn. Det visar också internationella undersökningar, och där ligger Sverige och Norge i topp. Ett rättvist samhälle där alla medborgare ges rimliga villkor att utbilda sig till det yrke de vill eller bo där de trivs är alltså grunden för att kunna känna genuin tilltro till livet…
Nu inser jag själv att jag alldeles hamnat ur spår.
– Fast det här kanske inte passar in i din artikel? frågar jag lite ångerfullt.
– Hm, nej, säger journalisten. Jag vill bara skriva ner ett exempel på en lycklig stund i ditt liv.
Jag blundar i tre sekunder och sväljer en suck.
– När jag städat hela huset och ser hur fint det blev, säger jag.
– Toppen! Åh så bra! Tusen tack! Det var precis det jag ville höra!
Ridå.