Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Sluta vara dumsnåla

Satsa på skolan och strunta i spelen, skriver Liza Marklund.
Foto: Ron Chapple

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag minns nästan alla leksaker jag ägde när jag var liten. Där var dockan Annika, ladugården i plast med alla djuren, och så legobitarna förstås. Och Tonka-väghyveln, Barbiedockan och småbilarna man kunde köra i kapp med.

 De var alla köpta i olika affärer, men favoriterna var de som pappa själv hade tillverkat åt mig och min bror: mitt röda dockhus i två våningsplan med källare och vind, grävskopan som man faktiskt kunde gräva med och den röda traktorn som drevs med ett bilbatteri. (När jag tänker efter så tror jag faktiskt att färgen på både traktorn och dockhuset kom från samma burk högblank Servalack).

 Alla Kitty-böckerna och Kulla-Gulla-böckerna och Astrid Lindgren-böckerna har jag kvar än i dag, de står i bokhyllan hemma i förorten.

 När jag frågar folk i min egen   generation om de minns sina lekaker så får jag liknande svar: man minns dockan, nallen, Bill-böckerna, bilbanan. Många har kvar dem, de flesta vet faktiskt också var.

 Men när jag ser på mina egna barn blir bilden en helt annan.

 När jag vadar genom deras drivor av böcker, prylar, tv-spel, filmer och Gud vet allt så tvivlar jag på att de minns ens vad de senast fick i   födelsedagspresent -  och deras situation är inte på något sätt unik.

Den privata konsumtionen har exploderat något alldeles oerhört de senaste decennierna. Vi dränker våra barn -  och oss själva! -  i miljontals grejer vi egentligen inte behöver.

 Det kallas att vi "håller uppe köpkraften".

 Nu när kommunalrådet i Älmhult, centerpartisten Elizabeth Peltola, vill frysa de kommunalanställdas löner på grund av finanskrisen kommer argumentet upp igen: det är fel väg att gå, för då minskar KÖPKRAFTEN.

 Lösningen på finanskrisen är alltså att vi shoppar oss ur den = blir ägare till ännu fler pinaler vi lika gärna hade kunnat vara utan.

 Jag minns också något annat från min barndom: jag minns mina skolböcker. Hej Matematik, Biologiboken och Geografiboken. Böckerna var mina, jag fick dem, inbundna, tryckta på blankt papper med tjocka pärmar. De flesta finns kvar än i dag, på ladugårdsvinden i mitt föräldrahem.

 Mina barn fick däremot sällan behålla några skolböcker.

De drunknar i Gameboy-spel, men de har aldrig ägt en svensk skolatlas.

 I dag påstår politikerna nämligen att vi inte har råd att låta skolbarnen få egna läroböcker.

 Det är naturligtvis rent struntprat.

 Vi har visst råd, men vi har prioriterat bort skola och utbildning till förmån för andra saker -  mer pengar i den egna plånboken, till exempel.

 Så är det: De senaste decennierna har hela samhället flyttat KÖPKRAFT från offentlig konsumtion till privat konsumtion -  och lösningen på finanskrisen anses alltså vara att vi kantrar båten ännu hårdare.

 Jag läser nämligen i tidningen att var tredje, svensk kommun redan har varslat lärare om uppsägning, och fler är på gång. Enligt en rapport från Lärarnas riksförbund är Piteå, min gamla hemkommun, en av de hårdast drabbade. Hittills har 45 lärare fått sparken, och kommunens barn- och utbildningschef Maria Müller utesluter inte att det blir fler.

 Jag tycker detta är helt förfärligt.

Vi kan inte bromsa oss ut ur finanskrisen genom att slakta den svenska skolan ännu mer! 

 Jag vet att politikerna hänvisar till sviktande elevunderlag, men det är ju fullkomligt självklart att neddragningarna i skolan får konsekvenser för elevernas möjlighet att lära sig något.

 Om det är något som kan rädda oss alla på lång sikt -  både ur finanskrascher och klimatkatastrofer och demokratikriser och alla andra typer av förödelser -  så är det kunniga, utbildade och kloka personer.

 Det är här vi måste investera: i framtiden, i våra barn.

 Och vi måste sluta vara dumsnåla.


VECKANS GIRIGASTE:

 SEB:s vd Annika Falkengren: Först skröt hon med att hon avstod från sin bonus. Sedan höjde hon sin egen lön med två miljoner i stället. Samtidigt krävde hon ägarna på ytterligare 15 miljarder för att banken går så dåligt. I fredags backade hon, men frågan kvarstår: Hur gniden får man bli? 

 VECKANS ELAKASTE:

 Gudrun Schyman förlorade sista unset respekt i veckan när hon gick ut offentligt och jublade över Linda Skugges skilsmässa: "Något att glädjas över", utropade hon enligt tidningarna. Att ett äktenskap gick i kras, och tre små flickor inte kommer att växa upp med bägge sina föräldrar, kallar hon "ett gott tecken". Hur bitter får man bli? 


VECKANS TUFFASTE:

 Thomas Mattsson, som tar på sig jobbet som chef-redaktör och ansvarig utgivare för Expressen. Tillsammans med Jan Helin har han därmed Sveriges svåraste journalistjobb. Att ratta ett slagskepp i form av en kvällstidning kräver stor kunskap, gott omdöme och - framför allt - en jävla massa civilkurage. Grattis, Thomas, och lycka till!