Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Så kunde vansinnet uppstå

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är nästan omöjligt att förstå hur de tänker: Bankdirektörerna som höjer sina egna löner mitt i finanskrisen, fackpamparna som godkänner kollegornas mångmiljonpensioner, pensionsdirektörerna som flyttar sina privata pensionspengar och låter vanligt folk ta smällen.

 I efterhand säger de att de gjorde fel. Att de borde ha förstått. Att de skulle ha tänkt efter, att de skulle ha ställt fler frågor, att de borde ha insett det orimliga i sitt eget handlande. 

 Ja, det borde de.

 Men hur kommer det sig att de INTE insåg?

 Hur tänkte de -  innan?

 Hur gick det, exempelvis, till när Wanja Lundby-Wedin tog på sig sitt 24:e styrelseuppdrag? Eller när Annika Falkengren höjde sin lön med nästan två miljoner och kallade det en lönesänkning? Eller när Christer Elmehagen förhandlade fram ett avtal som ger honom 47 miljoner kronor i pension? (Elmehagen poängterar för övrigt i en intervju i Svenska Dagbladet att det handlar om just 47 miljoner under tio år, inte 60 miljoner. Som om vi då skulle säga: jamen då så! Då var det ju inte så farligt!)

 Ovanstående exempel handlar alla om resursstarka och intelligenta människor. De borde alltså besitta den kompetens som skulle ha räddat dem ur den här typen av situationer.

 Men det finns en okänd faktor i deras bevekelsegrunder som vi måste ta hänsyn till: den kollektiva acceptansens vansinne.

 Tillsammans kan en grupp människor, liten såväl som stor, helt och hållet besluta om sina egna normer. Man upphäver helt enkelt de gamla, moraliska riktlinjerna för hur man ska bete sig och skapar nya, unika, speciella. Förändringen sker stegvis, presenteras som logisk och testas försiktigt inom gruppen.

 Om man skulle göra så här?

 Vad tycker ni om den här ändringen?

 Skulle man kunna agera på det här sättet?

 Om alla i gruppen instämmer, antingen aktivt eller genom att inte protestera, så fortsätter utvecklingen på det inslagna spåret.

 Förändringarna är hela tiden små. De korrigerar egentligen bara de tidigare ändringarna. Alltsammans är hela tiden helt normalt, det är alla fullkomligt överens om.

 Det är så här det ska vara.

 Tillsammans gör vi rätt.

 När tillräckligt lång tid har gått, och förändringen från utgångsläget inte längre är minimalt utan kollosalt, har vansinnet uppstått.

 Ett kollektivt accepterande kan innebära horribla saker.

 Det finns mängder av exempel på detta historien igenom.

 Alla slags slutna grupper, religiösa såväl som politiska eller ekonomiska (typ bankstyrelser eller AMF-styrelser), har drabbats.

 Att vara nej-sägare i en sådan grupp är nästan inte möjligt, åtminstone inte under någon längre tid. Den som inte vill vara med åker ut i kylan.

 För vi ska komma ihåg en sak: principer av det här slaget förändras undantagslöst för att någon, oftast alla, tjänar på det -  antingen ekonomiskt eller via utökad makt.


 Jag ser bara en medicin mot den kollektiva acceptansens vansinne:

 Den stavas journalistik. 

 Att rycka upp dörren till de sluta rummen och släppa in relevans och perspektiv -  det är därför vi har pressfrihet och yttrandefrihet.

 Att visa på och avslöja konsekvenserna av vansinnet -  det är därför vi har press, radio och tv. 

 Sedan är det upp till oss andra, vi som står utanför rummen, att vrida normerna rätt igen.

 Och vad som är "rätt" -  det bestämmer vi alla, tillsammans.

 Det kallas demokrati.