Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Rädda skolan nu!

Foto: Cornelia Nordström

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Svenska skolavslutningar har alltid givit mig ont i magen.
Jag har obehagliga associationer till både kyrkor och skolgårdar, och att packas ihop med en massa okända människor på just sådana platser samtidigt som man förväntas se andäktig ut har alltid varit en pina. Numera slipper jag, för mina barn går inte i svenska skolor, men jag minns att jag brukade ta med mig kvällstidningarna och en påse godis och gömma mig i något hörn medan rektorn mässade.
(Kanske beror mina negativa reaktioner på att den svenska skolan inte fungerade särskilt bra för mig, och ännu sämre för mina barn. Att det, trots allt, blev folk av oss allihop beror uteslutande på de fantastiska lärare vi hade, både jag och ungarna. Om det finns några människor som borde få bragdmedaljer i dagens Sverige så är det den samlade lärarkåren.)

Jag såg Agenda i söndags, när Maria Wetterstrand och Jan Björklund drabbade samman om skolpolitiken. Det blev en försiktig tillställning, för att uttrycka saken milt.
Ingen av kombattanterna presenterade några verkliga alternativ, tycker jag.
Det behövs rejäla reformer för att rädda det sjunkande, svenska skolskeppet:

Först och främst borde alla lärare få lönen fördubblad. I går.
Det skulle ge läraryrket den status och den attraktionskraft det förtjänar.

Ingen klass borde få bestå av fler än 10, eller högst 15, elever.
Det skulle ge läraren tid och möjlighet att se och hjälpa alla.

Kunskapsrelaterade nivåer i skolan är inte ett straff, utan en möjlighet. Argumentet att "svaga" elever skulle må dåligt av att placeras i en "lägre" grupp är inte verklighetsförankrat. Den "svaga" eleven mår garanterat mycket sämre av att gå i en jätteklass där han eller hon inte hänger med, och - framför allt! - inte lär sig någonting.

Skoluniformer borde införas från sexårsverksamheten och upp genom hela gymnasiet.
Det är inte ett fascistiskt högerargument, utan tvärtom.
Skoluniformer suddar ut klass och bakgrund och ger alla elever likvärdiga förutsättningar. Fokus läggs på vem man är i stället för hur dyra kläder ens föräldrar har haft råd att köpa åt en.
Och sedan var det det här med betygen.
Mycket krut läggs i dag på att diskutera om, när eller hur svenska elever ska få betyg - en diskussion som är fullkomligt irrelevant sedan vi gjorde om skolan till en kapitalistisk industri. Betygssystemet har blivit helt urholkat. MVG är inte längre en kunskapsindikator utan ett marknadsföringsargument för penningkåta friskoledirektörer.
(Det här är en självklarhet i resten av världen. På internationella privatskolor, av den typ där min yngsta dotter går, skickas examensproven till Cambridge för att rättas. Betygen får givetvis inte sättas av lärarna själva.)
Ett korrekt argument mot betyg är, i och för sig, att de "dåliga" eleverna skulle bli så "ledsna" om de fick papper på hur usla de är redan i småskolan.
Men hela frågeställningen skulle självdö om skolan fungerade som den skulle.
Det finns nämligen inga "dåliga" eller "svaga" elever.
Det finns bara ungar med olika förutsättningar.
I en fungerande skola får alla barn bra betyg. Undantagslöst.

Ett motargument mot mina förslag är att de kostar pengar.
Javisst, initialt - men de kommer garanterat att gå med vinst i längden.
Med en fungerande skola som tar tillvara alla barns unika förutsättningar skulle kostnaderna för kriminalvården sjunka drastiskt, liksom utgifterna för polis, rättsväsende, socialtjänst, sjukvård, a-kassa och försäkringskassa.
Vi skulle få ett starkare näringsliv, fler företag, bättre forskning, högre BNP, en lyckligare befolkning och en bättre miljö.
Med en fagrare blomstertid, faktiskt.



Min stora vinstlott

Jag var på klassträff förra helgen, en återförening av Journalistlinjens avgångsklass årgång 1985. Det var faktiskt fullkomligt fantastiskt. Praktiskt taget alla var överens: terminerna på Kalix Folkhögskola i mitten av 80-talet var avgörande för hur våra liv gestaltat sig. Själv törs jag inte ens tänka på var jag hamnat om jag inte kommit in. Journalistutbildningen blev min stora vinstlott i livet.

SVT, skicka Arash!

För två veckor sedan skrev jag att Anna Bergendahl nog inte skulle ta sig till final i Eurovision. Tyvärr hade jag rätt. Nu återstår den stora frågan:När ska Arash vara med iMelodifestivalen? Han är den svensk som kommit bäst i Eurovision de senaste tio åren, trea i fjol för Azerbajdzjan. Hörni, SVT, ge honom de resurser han behöver så ska ni se att vi vinner nästa år!

Snåla svenskar

I julas var majoriteten av svenskarna för att införa euron som valuta. Man trodde att man skulle tjäna på det, nämligen. I dag har man ändrat sig. Man är rädd att man måste vara med och stötta andra, fattigare länder, och då blev det genast jättebesvärligt för svensken. Suck.