Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Mammor vet inte alltid bäst

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Liza Marklund.

Det finns en rörande övertro

på moderskapet i Sverige: Mamma är alltid bäst och vet alltid mest. Ursäkta, men det räcker att titta på ett enda avsnitt av Supernanny så fattar man att det är helt fel. Mammor vet inte alls alltid vad som är bäst för ungarna, tvärtom. Tack och lov att det finns en klok, utomstående pedagogiskt utbildad person (Jo Frost, the Supernanny herself) som kan komma in och sätta lite gränser och skapa lite rutiner i de brittiska hem som dokumentärserien skildrar. I Sverige är vi ju så lyckligt lottade att vi har tillgång till egna Supernannys nästan allihop. Jag tänker förstås på den pedagogiskt högskoleutbildade personal som finns runt på våra förskolor. Uppriktigt sagt tror jag dagis är räddningen för många barn vars föräldrar inte riktigt orkar med sina liv.

I Supernanny får man följa

sådana icke fungerande familjer där alla vrålar och skriker hela dagarna: ungarna för att de inte vill sova, äta, klä på sig och så vidare, mammorna för att ungarna inte gör som de blir tillsagda. Farsorna brukar vråla när de blir störda i sitt datasurfande. I nästan alla fall vill mamman att Supernanny ska ändra på barnen så att de blir snällare. I samtliga fall är det föräldrarna som måste ändra på sig, eftersom de är de själva som skapat sina monster till ungar. Mamman måste sluta vara så känslomässigt labil och i stället börja fungera som en lagledare, pappan måste ta sitt föräldraansvar och sluta spela datorspel. Jag tycker så otroligt synd om både mammorna och barnen. Tänk om Tony Blair satt lite fart och fått i gång barnomsorgen i Storbritannien, vilken skillnad det hade varit. Och så synd att de gått på myten om moderskapet.

Idéprofessor Karin Johannisson

har hävdat att moderskapet är en historisk parentes, lanserad av pigga 1800-talsteoretiker som behövde komplement till den manlige 1800-talsmänniskan: kolonisatör, äventyrare och kapitalist. På köpet fick vi barndomen. "Modern" måste ju tvunget ha något att syssla med i den ombonade iscensättning som kallades "hemmet". Den hemmavarande modern är alltså sprungen ur männens krav på gratis marktjänst. Hon har mycket lite med kvinnors faktiska förmåga, förutsättningar och behov att göra. Men om någon nu fortfarande vill leva upp till bilden av den goda modern som bor på landet och är hemma och bakar bullar hela dagarna så varsågod. Funkar det så är det ju jättebra (fast forskningen visar att det inte gör det). Att däremot tillbringa sin barndom, isolerad med en frustrerad kvinna, måste betecknas som grov barnmisshandel.

Faktum är att jag tycker

hela dagisdebatten är överdriven. Det är inte våra småbarn som mår dåligt. Det är inte treåringarna som skär sig, det är trettonåringarna. När samhället släpper sina sista skärvor av ansvar någonstans efter tolvårsåldern - då lägger också föräldrarna av. Det har duttats och hämtats och burits på dåliga samveten i över ett decennium, så nu orkar man inte mer. Nu jäklar ska det jobbas - och så förlorar vi tonåringarna ur sikte. Och flickorna får anorexi och skär sig och mår sämre än någonsin. Pojkarnas studieresultat blir allt sämre och de dricker alltmer - men det är inte dem vi diskuterar. I ställer är det de oerhört väl omhändertagna småbarnen vi bekymrar oss över! Men tro mig: tonåringarna behöver sina föräldrar mer än någonsin. Det är inte lika uppenbart som när treåringen gallskriker och håller i ens byxben, men minst lika nödvändigt. Och ja - här finns mitt eget dåliga samvete. Här ligger min egen skuld. Kunde jag backa bandet är det här jag skulle ha varit mer närvarande.