Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Maktgranskare - inte hyenor

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tv-licens eller inte?

  Det är det vanligaste diskussionsämnet i Norge just nu, både bland journalister och allmänhet. God tvåa kommer frågan om man någon gång betalat sin barnvakt svart. Trea är (av någon outgrundlig anledning) om man nånsin fört med sig för mycket sprit genom tullen. Nyfikenheten är inte begränsad till politiker och makthavare, utan gäller även folk i största allmänhet. Eftersom jag givit tjogvis med intervjuer i Oslo med omnejd de senaste dagarna har jag således konfronterats med frågorna en stort antal gånger. Jag har sagt samma sak varje gång: Det svarar jag inte på.

Man behöver nämligen

 inte redovisa privatsaker bara för att journalisterna frågar, inte om man är författare och inte ens om man är politiker. Det här var vi helt överens om, jag och Norges kulturminister Trond Giske, när vi diskuterade saken i fredags. Det behöver inte betyda att man har något att dölja. Det innebär bara att allmänheten inte nödvändigtvis har med mina eller norska kulturministerns alkoholvanor att göra. För vad skulle bli nästa steg? Vad skulle vara "relevant" att granska härnäst? Makthavarnas sexliv? Hur de uppfostrar sina barn? Deras receptbelagda mediciner? - Alla politiker i riksdag och regering har fått en lång lista med frågor från journalister de senaste dagarna, berättade Giske. - Vi skulle svara ja eller nej på massvis med privata spörsmål, inte bara tv-licens, svart barnpiga eller smuggelsprit, utan också som vi kört för fort, rökt hasch eller varit berusade. Jag svarade på en av dem - den där om tv-licensen. Den är relevant för min yrkesutövning, men de andra är de inte. Därför avstod jag.

Trond Giskes obstruering

 väckte dock inte något särskilt uppseende. Det här är inga laddade frågor i Norge. En rundringning av tidningen Verdens Gang visade att 43 av 169 riksdagsmän antingen haft svart arbetskraft - eller själva jobbat svart. Här talar vi inte bara barnvakter, utan snickare, målare och städhjälp i åratal. Både statsministern och kunskapsministern säger att de haft svart dagmamma. Faktum är att de flesta norrmän undrar vad sjutton vi håller på med i Sverige. Igen och igen har jag fått förklara att vår kulturminister inte var tvungen att avgå för att hon SLARVAT med sin tv-licens, utan för att hon VÄGRAT betala den. Att ta på sig högsta ansvaret för en verksamhet som man konsekvent motarbetat i 16 år är inte bara dåligt omdöme - det är direkt korkat. Det förstod de flesta norrmän. Att det var bra att Borelius och Stegö Chilò avgick, och att medierna gjort ett bra jobb, var de flesta också överens om.

Personligen skulle jag

 kunna svara alldeles politiskt korrekt på de allra flesta av frågorna som de norska politikerna fick, men jag tycker faktiskt att det får lov att vara någon måtta. Till och med överlagda mord har preskriptionstid, så då borde några hundralappar till barnvakten också ha det. Det spelar faktiskt ingen roll hur finansminister Anders Borg ordnade sin dagishämtning för åtta år sedan. Så länge han inte gjorde det till ett politiskt korståg att jävlas med systemet så må det vara glömt och förlåtet. Alla kan göra fel. Men när man pressade finansministern på exakt hur många kronor, hur många gånger för åtta år sedan, så passerade journalisterna gränsen för vad som var relevant. Medierna ska vara granskare av makten och därmed en garant för demokratin - inte en flock hyenor som river sönder människor och familjer.  Om det blir ett journalistiskt självändamål att rota och anklaga så kanske de bästa politikerna inte orkar. Kvar blir de hårda och tråkiga, och konsekvensen blir att medierna inte längre befrämjar demokratin, utan tvärtom motarbetar den. Föreställ er en riksdag som enbart består av blåkopior av Pär Nuder. Hemska tanke...