Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Kvinnokampen går vidare, Elsa!

Pionjär. Elsa Bolin har avlidit, men hennes kamp för misshandlade kvinnor fortsätter.
Foto: Jan Collsiöö

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"Sångerna om frihet,

 om rättvisa och fred,

 sångerna om folket,

 som aldrig kan slås ner.

 Sångerna om kärlek,

 som aldrig kan förstummas,

 ska nya röster sjunga,

 ska nya röster sjunga..."


 Sången dör ut, Mikaels Wiehes fantastiska. Begravningen är över. Utgångsmusiken börjar.

 Jag väntar i bänkraden medan familjen och de närmaste vännerna går ut ur kapellet.

 Jag tittar på kistan en sista gång, så liten, i ek. Porträttet vid kortändan, och så doktorshatten.

 Hej då, Elsa, viskar jag.

 Mest kände jag Elsa Bolin som Toves mamma (Tove Alsterdal, som jag träffade på journalistutbildningen i Kalix för 25 år sedan och som sedan dess har varit min första läsare av allt jag gjort.)

 Men jag och Elsa hade också en annan relation, en sådan som Elsa hade med alla som ville lyssna.


Den första faktabok om våld mot kvinnor som jag läste hette "Kampen mot kvinnomisshandel". Det var Elsa som hade skrivit den.

 Jag läste den i lägenheten hemma på Torsvägen i Luleå under de ljusa nätterna sommaren 1985. Min tvååriga dotter låg och sov i sängen bredvid, och en ny värld öppnade sig.

Saker föll på plats.

 Samhällets inställning förklarades och förkastades.

 Ett nytt, provokativt och självklart sätt att se på kvinnors underordning och mäns överordning steg fram på boksidorna.

 Väckarklockorna ringde så det hördes över hela Sverige.

 Vi som kunde lyssna, vi hörde.


 Elsa föddes i ett småbrukarhem i Tornedalen, utbildade sig till socionom och blev så småningom biträdande socialdirektör i Järfälla (kommunen där de andra tunga sossekvinnorna hette Anna-Greta Leijon och Ingela Thalén).

 Hon blev ordförande i kvinnojouren Stina i Järfälla, en av de första i Sverige.

 Hon var med och tog initiativ till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige) i mitten av 80-talet (i en bastu i Östersund,  faktiskt) och satt sedan i styrelsen.

 Hon stöttade (och övertalade) Ebon Kram att ställa upp som ROKS första ordförande.

 Hon forskade om kvinnors tysta (och tystade) kunskap i vården och blev utsedd till medicine hedersdoktor vid Umeå universitet.


På minnesstunden efter begravningen stiger de fram, inte bara syskonen och döttrarna, utan också de modiga och kontroversiella kvinnorna som kämpat tillsammans med Elsa:

 Akademikern med tre små barn som fick sådan styrka av Elsa att hon orkade ta striderna. Hon är professor i dag.

 Kvinnorna från Kvinnojouren Stina, från ROKS, från forskarvärlden.

 Och så juristen som säger:

 - Vi talade om mäns våld mot kvinnor. Det var inte accepterat då. Så fick man inte uttrycka sig. Kritiken var stenhård.

 Hon berättar om "hatet, hoten och förföljelsen".

Den aggressiva smutskastningen av oss som driver de här frågorna är alltså inget nytt, om jag nu hade inbillat mig det.

 På kvällen talar jag med min äldsta dotter, den lilla dockan som sov vid min säng de där ljusa sommarnätterna i Luleå i mitten av 1980-talet. Hon som jag uppfostrat till människa  i stället för till kvinna, hon som fyller 26 år i höst och jobbar som journalist på Aftonbladet.

 Jag berättar för henne om begravningen, om Elsa och kvinnorna och kampen, hur vi som är kvar inte bara ska titta framåt utan också reflektera bakåt, om talen under begravningen, och förstås musiken och sången av Mikael  Wiehe.

 Och hon lyssnar, och sedan säger hon det underbara, självklara:

 Att hon är en av dem som med nya röster ska sjunga.

 Och då gråter jag igen, för hundrade gången den här  dagen.

FAKTA

Dawit Isaak offer för...


Kampen att få Dawit Isaak släppt ur fängelset i Eritrea visar hur svårt det är att kommunicera med människor som har totalitära åsikter. Intervjun med president Isaias Afwerki som publicerats både i TV4 och Expressen i veckan var otroligt intressant. Som svensk häpnar man över att en statschef kan vara så inskränkt.

...inskränkt ledare med...


"Vi kommer inte att släppa honom eller ställa honom inför rätta. Vi vet hur vi ska handskas med honom och andra som han", sa Isaias Afwerki om Dawit Isaak i intervjun som gjordes av Donald Boström. I nästa andetag säger presidenten att han inte vet vad Dawit Isaak gjort, eller vad han anklagas för.

...oinskränkt makt


Det är viktigt att presidenten får säga de här sakerna. Men ännu viktigare är att vi andra reagerar och ifrågasätter. Fundamentala påståenden om absoluta sanningar, särskilt när dokumenterat våldsamma regimer (och människor!) påstås vara försvarslösa offer, ska alltid få varningsklockor att ringa.