Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Jag känner mig korkad

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ju mer tid jag tillbringar utomlands, desto större respekt får jag för att de människor som bryter upp från sina hemländer och byter språk och kultur.

 Det är verkligen ingen picknick.

 Själv försöker jag bo delar av året i Spanien, och det är trevligt på många sätt -  fast frustrerande.

 Jag pratade inte ett ord spanska när jag kom hit. Nu har jag pluggat på semestrarna de senaste åren, men jag är sannerligen ingen stjärna.

 De som tror att man automatiskt liksom suger upp språket i det land där man befinner sig, de misstar sig grovt.

 - Men du kollar väl på spansk tv, säger folk och tror att vattenfallet av spanska ord på TVE ska betyda mer för mig än för dem, bara för att jag har ett citronträd på bakgården.

 Och tro mig, det går alldeles utmärkt att undvika TVE.

 Parabol-tv är en fantastisk uppfinning, det har jag och alla andra invandrare upptäckt, både i Spanien och i Sverige.

 Hemma i radhuset i Marbella tittar vi på Rapport varje morgon och kollar Plus med Sverker och Antikrundan och Så ska det låta.

 Uppriktigt sagt känner jag mig ganska korkad när jag stammar mig fram i min spanska tillvaro, ja, det är värre än så: jag framstår som rätt korkad också.

 Min räddning är mina spanska kompisar, de som står ut med att höra på mina knaggliga meningar och skrattar rått åt mina hiskelige felsägningar.

 När jag berättade att mitt förlag i Madrid hoppas att jag skulle kunna göra intervjuer på spanska om något år så gav min spanska polare Victor upp ett flatgarv:

 - Det MÅSTE du bara göra -  särskilt i direktsänd tv!

 Sedan skrattade han så att han hoppade.

 Gracias, señor...

 Det kan emellanåt bli jobbigt att se annorlunda ut också.

 Victors mamma är en tjusigt sminkad dam i 70-årsåldern, en tvärhand hög och en tvärhand bred. Själv är jag 182 centimeter lång och har ett BMI på 21,1. Första gången jag reste mig upp för att hälsa på henne så tog hon ett steg tillbaka, slog förskräckt ihop händerna och utbrast:

 - Men kära barn, du är ju stor som ett hus!

 Gracias, señora...

 Att gå och handla kan vara rena äventyret.

 Köttdisken är full av obegripligheter. Skinnflådda kaniner är ju lätta att känna igen, särskilt när både huvud och öron är kvar, men alla de andra delarna?

 Jag fattar ju inte vad som står på förpackningarna.

 Är det här köttbullar eller fårtestiklar?

 Salladsdressing eller propplösare?

 Nu senast kom jag hem med ett medel för kvinnligt håravfall.

 Jag trodde det var schampo.


Och ibland blir man helt utan mat.

 Spanjorerna älskar helgdagar, och på helgdagarna stänger praktiskt taget hela landet. Inga söndagsöppna köpcentrum här inte. Oftast innefattar dessa helgdagar något fullständigt okänt helgon som absolut måste släpas runt i någon stor procession.

 Crescendot i den branschen avverkades i förra veckan.

 Under påskveckan Semana santa, Den Heliga Veckan, klär man ut sig i Klu Klux Klan-liknande dräkter och kånkar omkring på både helgon och Jesu kors överallt på gatorna.


Och så har vi trafiken  -  jeezez vilken kulturkrock!

 Spanjorerna är europamästare i att köra ihjäl sina fotgängare. Detta faktum genomsyrar hela deras inställning till transporter. Hastighetsbegränsningar ses möjligtvis som rekommendationer. Stopptecken betraktar man som juldekorationer. Hittar man ingen p-plats så ställer man bara bilen mitt på gatan, sätter på varningsblinkersen och tar några glas vin innan man kör vidare igen.

 Att protestera är meningslöst. Spanjorerna fattar inte vad man tjafsar om. De avfärdar en bara som stelbent paragrafryttare.

 Därav min ökande förståelse för de människor som kommer till Sverige från jordens alla hörn.

 Välkomna!

 Jag tycker ni gör det jättebra!