Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Hur länge ska vi behöva rapportera om våldet?

HEMSKT JUBILEUM. I helgen är det 25 år sedan Liza Marklund gick ut journalistlinjen. Sedan dess har hon gjort mängder med reportage om utsatta kvinnor. Här i TV4:s "Lite stryk får dom tåla".Foto: Foto: Calle Persson/Tv4

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

25 år. Så länge är det nu. Faktiskt exakt 25 år sedan den här helgen. Jag gick ut journalistlinjen på Kalix Folkhögskola på våren 1985 och började som reporter på Norrbottens-Kurirens centralredaktion i Luleå en helg i slutet av maj.
Det var starten, avstampet, begynnelsen på det som kommit att följa mig genom mitt journalistiska liv - för en av mina arbetsuppgifter var att gå ner till åklagarmyndigheten varje eftermiddag klockan tre och kolla in de förundersökningar som gått till åtal.
Det var där vidden av våldet mot kvinnorna långsamt gick upp för mig.
Praktiskt taget varje vecka fanns de där: de sönderslagna, de knivhuggna, brända, förnedrade, hotade och förtryckta. Sjukhusens bilder på igenmurade ögon, brutna armar, blödande skärsår. De förtvivlade vittnesmålen om kränkningar, rädsla och våld.
För mig var det en chock.
Jag visst inte.
Jag hade ingen aning.

Att det förekom visste
jag så klart (jag hade hunnit leva i 22 år) men att kvinnorna var så många, så vanliga, och så hopplöst negligerade blev en hink med isvatten över huvudet.
Problemets magnitud blev glasklar den dagen jag intervjuade en av stadens åklagare och visade honom några av målen de senaste veckorna.
"Ser du", sa jag, "vad som händer i den här stan?"
Åklagaren suckade tungt.
"Ja", sa han, "alla dessa hysteriska fruntimmer, vad ska vi göra åt dem..."

Problemet var
alltså kvinnorna som anmälde - inte männen som plågade dem.
(Detta har jag berättat förut, både i text och intervjuer. För några år sedan hände något mycket intressant. En före detta åklagare från Luleå skrev ett brev till mig och var mycket upprörd. Han hade läst vad jag sagt och var djupt kränkt och oerhört felciterad, och jag brast ut i gapskratt. Det var nämligen inte honom jag intervjuade den där dagen. Varför kände han sig så oerhört träffad? Var det så att han trodde att det var honom jag pratat med? Hur kunde han göra det - om det inte var så att hela åklagarmyndigheten egentligen hyste samma åsikt?)
Men vi måste ha förståelse för åklagarna.
På den tiden, för 25 år sedan, var våld mot kvinnor något alldeles nytt. Brottet hade börjat falla inom allmänt åtal först 1982. (Någon lång och stolt tradition av kvinnofrid i hemmet har vi således inte.)

Men faktum är att lagändringen fungerade.
Dödstalen sjönk markant där i början av 1980-talet, men sedan dess ligger de fast.
Lagen om grov kvinnofridskränkning, som kom 1998, fick inte samma genomslag i statistiken. Kanske beror det på juristernas ovilja att använda den. (Lagen kallas ibland "politisk" - till skillnad från alla andra lagar som är - vad då? Gudasända?)
I själva verket ökar förtrycket mot kvinnorna igen, både antalet anmälningar och det faktiska våldet, och vår nuvarande högerregering gör - ingenting.
Ändå finns det ett färdigt lagförslag på justitiedepartementet som skulle öka insikten, förståelsen och kunskapen om de här brotten på ett alldeles utomordentligt sätt (förutom att det skulle spara liv). I flera år har det legat där och samlat damm.

Den förra regeringen
arbetade fram det, men hann inte genomföra det: Ett förslag om en haverikommission efter varje kvinnomord, en oberoende undersökning vid sidan om förundersökningen, ledd av socialstyrelsen med syftet att utreda vad som gått snett - hos polisen, psykiatrin och socialtjänsten.
Tecknen finns där, ofta, nästan alltid.
Hoten. Den psykiska instabiliteten. Våldet. Utsattheten.
Tecken som myndigheterna inte ser, eller inte bryr sig om, men varken Ask eller Reinfeldt är intresserad av någon kommission.
Hur länge kan man skriva om kvinnovåld innan man blir en papegoja? Hur många krönikor, texter, tv-dokumentärer?
Var går gränsen?
Efter 25 år?