Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: Deras liv är som i "Truman show"

Victoria och Daniel.
Foto: Suvad Mrkonjic

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I filmen "The Truman Show" från 1998  lever försäkringstjänstemannen Truman Burbank ett stilla liv i småstaden  Seahaven. Han har en gullig fru och rara grannar och en ny, silverfärgad bil.

 Det Truman inte känner till är att han filmas dygnet runt. Han adopterades av ett tv-bolag som nyfödd och har sedan vuxit upp i den jättelika tv-studio som föreställer Seahaven. Allt han gör registreras av tv-kamerorna och direktsänds till en miljard människor över helt jordklotet, dygnet runt.

 Den här sommaren har jag osökt kommit att tänka på "The Truman show" upprepade gånger -  närmare bestämt varje gång jag ser en ny artikel om prinsessorna Victoria och Madeleine och deras förlovningar.

 Enda skillnaden mellan dem och Truman Burbank är att de vet om att de är filmade.

 Jag måste säga att jag tycker att de gör ett bra jobb.

 Både prinsessorna och deras blivande äkta män är beundransvärda i sina roller. Precis som Truman Burbank ler de och vinkar mot kamerorna, de är vackra och välklädda och  säger inga fula ord.

 Jag kan till och med acceptera dem som demokratiskt förankrade, eftersom 80 procent av befolkningen faktiskt vill ha dem kvar.

 Men tänk er in i deras situation!

 Tänk att leva sitt liv i ständigt fokus, att alltid ha en kamera som registrerar en.

 Om de tar en cigg på en uteservering i Göteborg blir de snart en helsida i en kvällstidning, fördömda och utpekade och "dåliga förebilder".

 Om deras pojkvänner opereras zoomar kamerorna in deras ansikten -  ser de tillräckligt plågade ut?

 Deras bröst och hår och vikt och vader diskuteras och analyseras och kritiseras, antingen med fjäskig inställsamhet eller helt utan barmhärtighet, och så kommer det att fortsätta i evighet.

 Alla deras mest privata (och smärtsamma) erfarenheter (kraschade förhållanden, sjukdomar, tonårsuppror) kommer att fläkas upp och dissekeras i varje liten beståndsdel så länge de lever.

 För mig framstår detta som en mardröm utan slut.

 Jag begriper inte hur de orkar.


Det enda positiva med att vara en offentlig person är ju att man får chansen att påverka, att förändra, att driva opinionsbildning och säga sin mening i medierna.

 Men detta offentlighetens enda privilegium får prinsessorna inte utnyttja.

 Enligt Torekovkompromissen från 1971 får medlemmarna av det svenska kungahuset inte yttra sig i några politiska eller andra angelägna frågor överhuvudtaget. Deras status är enbart "ceremoniell". De existerar alltså enbart i egenskap av Kända Personer, helt utan formell makt eller inflytande.

 Det är möjligt att monarkin är bra för landet.

 Det är säkert sant att kungahuset kan hjälpa till att sälja svenska varor utomlands, men faktum kvarstår:

 Prinsessorna adopterades av offentligheten i samma ögonblick som de föddes.

 Deras uppgift är att utgöra huvudkaraktärerna i en statligt finansierad dokusåpa vars syfte är att stärka varunamnet  Sverige.


Nåväl, det finns hopp.

 Filmen "The Truman show" slutar på det enda, rimliga sätt som en Hollywood-rulle kan tänkas göra:

 Truman Burbank seglar ut över det artificiella havet, trotsar blixtar och stormar och skyhöga vågor på sin väg mot Friheten.

 Han stöter på den i egenskap av en nödutgång i bortre änden av tv-studions himmelskuliss. Han öppnar dörren, vänder sig mot kameran och vinkar till publiken en sista gång.

 Sedan går han ut och stänger den efter sig.

 Vad som sedan händer vet vi inte, men allt måste ju vara bättre än att leva sitt liv framför kamerorna i en  tv-studio.


Brottskultur


 "Konstnären" Anna Odell fälldes för att ha fejkat en psykos och kulturredaktörerna är upprörda. Åsa Linderborg i Aftonbladet vill förstås vara värst och skrev i veckan att det är viktigt att även demokratier har konst som bryter mot lagen. Minsann, säger jag. Vilken typ av brott är okej? Stöld, inbrott, tidelag? Eller mord? Var går gränsen? 


Galna bonussjukan

 Annika Falkengren, vd för SEB, tjänade över 20 miljoner kronor i fjol - mitt under brinnande finanskris. Statliga Nordea ska, enligt uppgifter i finanspressen, betala ut 1,2 MILJARDER i bonusar till de högsta cheferna. Naturligtvis är detta helt orimligt. Varför kan man inte införa samma system i finansvärlden som i NHL? Ett lönetak, helt enkelt? 


Digital läderbok

 Jag har gått in i en ny tid: jag köpt en läsplatta. En Cybook som kom med bud från Paris i onsdags (de finns inte att köpa i Sverige ännu). Den har läderpärmar och ser ut som en vanlig bok, men man bläddrar genom ett knapptryck. Min första e-bok blev Inger Frimanssons "Råttfångerskan". Kanonbra!