Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Liza Marklund: De tre sanningarna

Ingrid Betancourt, här med sina två barn, fritogs från Farc-gerillan efter sex år. Bilden av henne som person varierar - från frälsare till fullfjädrad satmara.Foto: Rodrigo Arangua

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon har beskrivits som en ljusgestalt, nästan en frälsare: kvinnan som skulle avskaffa våld och korruption och drogproduktion i ett av världens farligaste länder.
Ingrid Betancourt heter hon, en fransk-colombiansk överklasskvinna, uppvuxen i Frankrike och England och Nya Zeeland, med pappa diplomat och mamma skönhetsdrottning och examen från alla de tjusigaste skolorna. 29 år gammal återvände hon till Colombia för att förändra villkoren för sina fattiga och förtryckta landsmän.
Hon blev politiker, en framgångsrik sådan: ledamot i underhuset, sedan senator, och till sist, i maj 2001, tog hon steget fullt ut och blev presidentkandidat.
Hon var på valmöte i februari 2002 när hon kidnappades av Farc-gerillan. I sex år var hon fånge i djungeln, långa tider fastkedjad vid ett träd med en järnring runt halsen. När hon räddades av den colombianska militären i juli 2008 visste jublet inga gränser. Hade det varit presidentval den dagen hade hon vunnit med över 80 procent av rösterna.

Jag har följt Ingrids
öde i många år, fascinerad av hennes historia. Den blev inte mindre när jag läste boken ”Out of captivity” – en tegelsten till dokumentärskildring, skriven av amerikanerna Marc Gonsalves, Keith Stansell och Tom Howes – tre antidrogtjänstemän som också varit FARC-gerillans fångar.
De satt i samma fångläger som Ingrid Betancourt, och deras bild av colombianskan är radikalt annorlunda mot den gängse.
De beskriver henne som en fullfjädrad satmara: elak, intrigerande, bortskämd och hänsynslös.
När fångarna ska få madrasser så gnäller Ingrid, för hon vill inte ha en ljusblå.
När vakterna kommer med böcker lägger Ingrid beslag på allihop och placerar dem under sin säng. Om någon vill låna dem säger Ingrid: ”Nej, jag har inte hunnit läsa dem ännu”.
Hon ockuperar lägrets enda engelsk-spanska lexikon, trots att hon är flytande i bägge språken. Och hon nyttjar det inte: hon använder det som brevpress.
Hon ser till att få distribuera maten i lägret, och äter upp all den bästa själv.
När de andra fångarna ljuger för hennes skull under en razzia, vilket innebär att Ingrid får behålla en liten undangömd radio, så tror de att hon ska vidarebefordra nyheter och låta dem lyssna på radion ibland.
Tji fick de.
Men det som Keith Stansell anser vara värst är att Ingrid går till kidnapparna och ber dem att flytta amerikanerna – hon tycker att det är för trångt i lägret.
”Vi kunde ha blivit avrättade för att hon ville ha mer utrymme i lägret för sig själv”, skriver Keith Stansell, och här någonstans börjar situationen klarna för mig.
Keith Stansell är före detta marinsoldat. Han är den tuffaste och hårdaste av de kidnappade amerikanerna, åtminstone i sina egna ögon. Att en colombiansk kvinna befinner sig ovanför honom i hierarkin har garanterat aldrig inträffat förut, och han har svårt att hantera det.Efter fritagningen har han sagt i amerikanska medier att ”Ingrid behandlade oss sämre än vakterna” och ”Ingrid var den vidrigaste människa jag någonsin träffat”.
Uppenbarligen har hon gjort ett stort intryck på honom. Förmodligen har hon inte upprätt som den rättvisa och övermänskliga ljusgestalt hon porträtterats som i omvärlden under sin fångenskap. Antagligen har hon varit fokuserad på att försöka överleva.

Jag tror inte de tre amerikanerna ljuger. De uppfattade säkert situationen precis som de beskriver den.
Men som den lärde Tierno Bokar skriver: ”Det finns tre sanningar: din sanning, min sanning, och så sanningen själv”.