Liza Marklund

Aldrig mer ska mina barn få lida

Publicerad
Uppdaterad
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För någon vecka sedan

berättade den stridbara politikern Nalin Pekgul att hon flyttar från invandrarförorten Tensta. Efter 25 år lämnar hon bostadsområdet, för sina barns skull. Nalin Pekgul upplever Tensta som allt mer kriminellt, våldsamt och fundamentalistiskt. Droppen var när en man blev skjuten utanför hennes port tidigare i höstas. Många har haft åsikter om huruvida Nalin Pekgul gör rätt i att flytta, och om hon alls har rätt i sina iakttagelser i att utanförskapet växer, att normer löses upp, att fientligheten med det svenska sättet att leva breder ut sig. I Aftonbladet sa Nalin att hon är beredd att göra "stora personliga offer för att förbättra samhället. Men när det kommer till ens ungar är man inte beredd att offra sina barn." Jag tror att vi alla borde fundera mer i samma banor som Nalin. Vad är vi beredda att göra för varandra? Vilket ansvar har vi gentemot grannens barn kontra våra egna? Var börjar vårt offentliga ansvar, och var tar det privata vid?

Det finns inga lätta svar

, men jag har kommit fram till en ståndpunkt som jag tänker hålla fast vid. Jag håller med Nalin Pekgul. Mina egna barn går först, och när jag tagit hand om dem kan jag ta hand om andras. Det var inget lätt beslut. Jag tycker att vi har ett kollektivt ansvar mot varandra, den som har möjlighet att påverka samhället till det bättre för alla har en skyldighet att göra det. När skolan där ett av mina barn gick upphörde att fungera för ett antal år sedan beslutade jag mig för att ta den allmänna, snåriga, politiska vägen för att rätta till problemen. Problemen drabbade alla! Detta skulle lösas gemensamt!

Varje fredag ett helt år

satt jag i möten med rektorn. Jag bjöd in kommunpolitikerna på studiebesök och visade på svårigheterna och föreslog lösningar. Jag förhandlade med skolledningen och diskuterade med föräldrarna, och alltsammans slutade med att mitt barn mådde jättedåligt. Det var förfärligt, det ögonblick då det gick upp för mig vad jag gjort: jag hade satt det allmännas bästa före mitt barn. Där och då gav jag mig själv och mina ungar ett löfte: aldrig mer. Aldrig mer ska jag låta mina barn lida för min politiska korrekthet. Aldrig mer ska de betala priset för mitt deltagande.

I dag diskuterar jag gärna

med skolledningar och politiker och kommer med förslag och lösningar, men bara om mina barn har annat för sig. Om de behöver mig, så hoppar jag över alla möten i världen. Det här kan vara mer provocerande än man tror. I den segregerade medelklassförort där jag bor måste exempelvis alla föräldrar "föräldravandra". Det innebär att man måste ut och stå vid tunnelbanan några lördagskvällar varje termin tillsammans med andra föräldrar i klassen, annars är man en svikare.

Jag har inget principiellt

emot att "föräldravandra", men jag gör det bara om mina barn är upptagna av annat. Om mina barn är hemma och vill se en film med mig på lördagskvällen så prioriterar jag filmen och barnen. Ledsen, men så är det. Jag skulle heller aldrig drömma om att gå på en "mammaträff" om min dotter behöver hjälp med spanska-läxan. Och jag står gärna i kafeterian i ishallen, men bara om barnen är med. Det är möjligt att någon blir irriterad för att jag inte "ställer upp", men det skiter jag i.

Här hittar jag också en paradox

till den pågående dagisdebatten. När barnen är små verkar målet vara att sitta hemma med dem hela dagarna. När de blir större, och inte längre har tillgång till dagis och fritis, då ska man lämna dem ensamma för att få vuxenpoäng hos grannarna. Jag får faktiskt inte ihop det. Och minns en sak: om alla tog hand om sina barn skulle vi inte ha några problem, vare sig i Tensta eller vid min tunnelbana.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag