Liza Marklund

HD skulle kunna hjälpa pojken

Publicerad
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För två veckor sedan skrev jag om en liten pojke som blivit våldtagen av sin pappa sedan han var tre år gammal.
Pappan (eller pedofilen, om man så vill) dömdes till sex års fängelse i tingsrätten, men friades sedan av en oenig hovrätt.
Nu kräver pappan vårdnaden med pojken.
Sällan har jag fått så många reaktioner på en krönika, och aldrig har de varit så starka.
Vanliga människor blir genuint upprörda när rättsväsendet struntar i våldtagna småbarn.
Några som däremot inte bryr sig är Sveriges journalistkår.
Pojkens mamma har vänt sig till flera olika tidningar och journalister utan att någon ens har orkat svara. Hennes vänner har skrivit insändare och debattartiklar som undantagslöst har refuserats av tidningsredaktörerna.
Jag är inte ett dugg förvånad.

Sönderslagna kvinnor och våldtagna barn står absolut längst ner i den journalistiska hierarkin, precis som i den rättsliga. Det finns ingenting ointressantare, jobbigare eller besvärligare för reportrarna att engagera sig i, och på sätt och vis förstår jag dem.
Att skriva om misshandlade kvinnor och sexuellt utnyttjade barn kräver mer än de flesta andra bevakningsområden: känslomässigt svåra intervjuer, kunskaper i juridik och processrätt – och naturligtvis klara insikter kring genus och makt.
(Dessutom är det otroligt svårt att få in artiklarna i tidningen. På den tiden jag själv var reporter skrev jag alla sådana artiklar hemma vid köksbordet och tjatade in dem i tidningen under nätter med riktigt rejäl nyhetstorka.)
På samma sätt måste givetvis juristerna i rättssystemet också ha särskilda kunskaper i de här frågorna, annars kan de inte kunna döma rätt. Ofta saknas den insikten. Målen är, precis som i media, de mest oönskade i de svenska domstolarna.

Nåväl. Kort resumé om den våldtagne pojken: Skolan och socialtjänsten polisanmälde de misstänka sexövergreppen. Vid en läkarundersökning uppdagades en rad skador i pojkens ändtarm och ringmuskel. För polisen berättade sedan pojken att pappa blev snäll i rösten när han ville knulla. Det gjorde ont i analen, det sved också. Efteråt kom det slem ur baken. Pojken visade på brottsplatsen hur övergreppen gått till, hur han fått stå på alla fyra eller ligga på sidan och puta med stjärten.
Pappan friades alltså av Svea hovrätt.
Skälen var att pojken inte kunde precisera tidpunkterna för övergreppen tillräckligt exakt. (Att han var tre år gammal och inte kunde klockan spelade ingen roll.)
Sedan tyckte rätten inte heller att skadorna i pojkens ändtarm var tillräckligt allvarliga, och man ansåg att de kunde ha uppstått vid en svår förstoppning (vilket pojken aldrig haft).

Många läsare har undrat om det verkligen inte finns något att göra för pojken.
Svaret är: kanske.
Jag har pratat med flera poliser och jurister och samtliga är eniga om att det finns många frågetecken kring hovrättens domslut.
Rättens ordförande, en äldre pensionär som extraknäckte under sommaren, satt exempelvis och blundade (alternativt sov) under de bandade videoförhören. I pausen efteråt beklagade hans sig högljutt över hur ”tråkiga” han tyckte förhören var.
Men för att ändra domslutet krävs att Högsta domstolen beviljar resning i målet, vilket sker oerhört sällan. Antingen måste hovrätten ha gjort något fel (och då räknas knappast en uttråkad domare), någon ledamot i rätten ska ha varit jävig eller så ska nya bevis ha framkommit.
I sådana fall hänskjuter HD målet tillbaka till hovrätten och rättegången får göras som.
Ett annat alternativ för resning är att målet är prejudicerande – alltså sätter praxis för hur lagtexten ska tolkas – och här finns förmodligen den bästa öppningen i fallet med den våldtagne pojken.
Skrivningen kring bevisvärderingen vid barns berättelser är över tio år gammal och – enligt de experter jag talat med – ”rent felaktig”.
Kanske kan rättssystemet ta sitt ansvar och sluta svika dem som behöver det mest.
Som enskilda medborgare kan vi inte göra annat än hoppas.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag