Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Facket är inte medmänskligt

Wanja Lundby-Wedins LO tappar medlemmar. Inte så konstigt med tanke på fackförbundens arrogans, skriver Liza Marklund.
Foto: Olle Sporrong

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Folket flyr från facket.

 Nu i veckan kom nya siffror som visar att LO under 2007 och 2008 tappat hela elva procent av sina medlemmar, något som inte hänt sedan storstrejken 1909.

 DN:s ledarsida citerar docenten i sociologi Anders Kjellberg som kallar nedgången "en attitydförändring bland yngre arbetstagare". De ser inte facket som "en värdegemenskap" utan som en "krass  affärstransaktion".

 Med andra ord:

 Svenskarna är snåla och osolidariska. Särskilt ungdomarna. Det är därför man inte vill vara med i facket.

 Med all respekt för sociolog Kjellberg så tror jag det finns andra, för facket betydligt obehagligare, förklaringar.

 Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att exemplifiera dem.

 Första gången jag gick ur facket var på våren 1989, för 20 år sedan.

 Varför?

 Journalistklubben tog strid för att en annan reporter på annan  redaktion, som var inlasad, skulle få min tjänst.

 Eftersom jag värvats från konkurrenten hade jag högre lön än kollektivavtalet, vilket fackklubben protesterade mot.

 På våren 1989 förslog Journalistförbundet centralt att alla medlemmar som inte hade fasta anställningar skulle kastas ut ur a-kassan om de inte tog andra jobb mellan två vikariat.

 Man hade alltså försökt ta av mig mitt jobb, sänka min lön och ta ifrån mig min  a-kassa.

 Då såg jag ingen anledning att vara med i SJF längre.

 Vi det laget riskerade jag inte längre själv att drabbas av deras idiotiska förslag (jag hade fast jobb och kom att ha det under resten av min journalistkarriär). Jag gick ur för att fackets agerande var inskränkt, maktfullkomligt och osolidariskt.

 Sedan dess har fackens arrogans bara blivit större och värre.

 Arbetare från andra länder som är här med stöd av både lagar och kollektivavtal, trakasseras och körs iväg (jag säger bara Laval i Vaxholm).

 Nya lagar drivs igenom som gör det ännu svårare för unga människor att komma in på arbetsmarknaden (jag säger bara gamla fackpampen Hans Karlsson och hans skärpningar av LAS, Lagen om Anställningsskydd).

 Ändå fortsätter facket att låtsas att man tar någon sorts samhällsansvar, att man verkar för rättvisa och lojalitet med de svaga.

 Det är rent skitsnack.


Facken är intresseföreningar som bygger murar mot de fattiga och utsatta.

 De bryr sig enbart om sina fast anställda medlemmar, det vill säga de redan etablerade och privilegierade -  vilket är helt okey, bara de slutar ljuga om sitt uppsåt.

 Det vore också klädsamt om man slutade kalla ungdomar "snåla" för att de inte vill vara med och betala de besuttnas privilegier.

 På samma sätt borde Svenska kyrkan tänka sig för.

 Kyrkan krymper nämligen i samma takt som facken. Man representerar idag en lika stor del av befolkningen, alltså ungefär 70 procent.

 Också detta beror på svenskarnas snålhet, läser jag. "Man har fått uppgifter om kyrkans avgifter på skattsedel och anser sig kunna spara en slant", sa folkpartisten Lars Gihl, ordförande i kyrkonämnden i Eskilstunas kyrkliga samfällighet, till Radio Södermanland i veckan.

 Men deras argument håller inte.

 Andra organisationer växer explosionsartat -  trots att de inte alls medför någon ekonomisk vinst för medlemmen, utan tvärtom.

 En sådan är Unicef, där antalet Världsföräldrar ökat med närmare 100 procent sedan 2005.

 Att vara medlem där är ingenting annat än en ren solidaritetshandling. Man vinner ingenting för egen del, utan betalar bara pengar för att andra ska få det bättre.

 Slutsats: Att facket förlorar medlemmar är inte deras största problem -  det är att de har förlorat sin medmänsklighet.

FAKTA

Gud är en bluff:
Tuve Skånberg vill att Sverige, precis som Irland, ska göra det straffbart att häda.
Jag hoppas vid Gud att han inte lyckas, men jag skyndar mig ändå att skriva följande: Gud är en manschauvinistisk bluff som skapades av män med makt för att hålla kvinnor och pöbel på mattan.
Ständigt oskyldig:
Våldtäktsdömde Tito Beltran påstår sig vara oskyldig, det har vi ju hört ett antal gånger. Nu har han varit i rätten igen, och - minsann! - han har inte gjort det han åtalats för den här gången heller! Att filmen där han vräker ett bord över en medfånge har legat ute på nätet och setts av hundratusentals människor spelar ingen roll. Han är helt oskyldig ändå.

Mycket strand:

Sverige har strandremsor som räcker nio varv runt jorden. Därför har jag svårt att uppröras över Max Hanssons tennisbana, golfgreen och lusthus på Gotland.
Tydligen har de legat på samma ställe i närmare 30 år utan att någon har reagerat. Så mycket strand kan de, med andra ord, inte ha ockuperat.