Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liza Marklund

Barbados är paradiset

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har ofta funderat över vad som krävs för att bygga ett gott land.

 Att Sverige, med sin långvariga fred och sina rika resurser, är bäst i världen -  det har mer eller mindre blivit en självklarhet för oss som bor här. Det är svårt att se det mirakulösa i sin egen levnadssituation.

 Under jul och nyår hade jag förmånen att kunna studera ett annat socialt fenomen på nära håll: den karibiska ön Barbados.

 Enligt FN:s Human development index, som mäter och graderar människors levnadsvillkor, har Barbados den tredje högsta levnadsstandarden bland alla stater i Nord- och Sydamerika. Bara Kanada och USA är före.

 Det är helt exceptionellt. Grannlandet  Haiti ligger exempelvis på plats 148 på samma lista, efter både Bangladesh och Sudan.


 För drygt 40 år sedan, när Barbados blev självständigt, var situationen helt annorlunda. Flera andra karibiska stater hade betydligt högre levnadsnivå.

 Frågan är vad som har gjort just den här korallön så mycket mänskligare att bo på än de flesta andra länder i världen.

 Det har uppenbarligen varken med hudfärg (91 procent av Barbados invånare är svarta, fem procent är färgade och fyra procent vita) eller geografiskt läge (halvvägs ute i Atlanten) att göra.

 Svaret är -  politik.

 På Barbados står människan i centrum. Staten är till för att ge invånarna bästa tänkbara möjligheter att skapa ett bra liv.

 Mer än 20 procent av statsbudgeten  satsas därför på utbildning.

 Analfabetismen är utrotad. 98 procent av alla ungdomar studerar vidare efter den sjuåriga grundskolan och tar en studentexamen, vilket innebär tolv års studier. På ön, som har drygt en kvarts miljon invånare, finns flera universitet och högskolor.

 Man har givetvis pressfrihet, med både statliga och privata medier, tryckta såväl som eterburna. Sjukvården är "väl utvecklad" enligt Utrikespolitiska institutet.

 Socialförsäkringssystemet inkluderar sjukförsäkring, föräldrapenning samt ålderspension.


 Premiärministern David Thompson förklarade öns sociala framgång med följande faktorer vid ett tal i Toronto i maj 2008:

 En klok skattepolitik, kombinerad med jobbskapande åtgärder, bekämpande av fattigdomen genom utbildning, och möjligheter för alla människor att utnyttja sin fulla potential.

 För ett år sedan hade man parlamentsval, och Demokratiska arbetarpartiet, DLP, som vann deklarerade genast följande åtgärder:

 Människor ska ha möjlighet att bo bra och billigt. Detta är "nyckeln till ett bra familjeliv, att kunna lyckas med sin utbildning och vara produktiv på arbetet", sa generalguvernören Elliott Belgrave vid parlamentets öppningstal.

 En rad åtgärder utlovades för att få folk att bygga billiga och bra hus.

 Skatten på nyttig mat skulle sänkas.

 Vid övergång till solenergi kommer staten att sponsra investeringarna med upp till 50 procent. Alla regeringsbyggnader ska enbart drivas med solenergi.

 Sjukvården ska bli tillgänglig för alla, alltid.

 Två nya departement skulle skapas: ett  familje- och ungdomsministerium och ett ministerium för social välfärd och stärkande av samhället.

 "Alla unga människor ska garanteras självbestämmande över sina egna möjligheter, de ska bidra till den kommunala servicen och på så sätt få en mjuk övergång in i vuxenlivet", sa generalguvernören.

 Det anmärkningsvärda är inte att regeringspartiet lovar detta.

 Det remarkabla är att de gått till val och blivit valda på detta: Att ge människor, särskilt de unga, möjlighet att utbilda sig, att bo bra och arbeta med något vettigt, att äta nyttigt och billigt och leva miljövänligt.

 På Barbados har egennyttan givit vika för något större och bättre, något som alla tjänar på.

 Det är faktiskt inget annat än ett litet  mirakel.