Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Liza Marklund: Samvetet tryter i Juletid

"DET äR UPP TILL DIG". "När du möter en människa som tigger så är det upp till dig, och till situationen, om du vill skänka pengar. Människor som står och tigger skulle inte göra det om de inte behövde", säger Ulf Stolt, chefredaktör för Situation Sthlm.
Foto: Per Wissing

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon sitter utanför snabbköpet med en kartongbit framför sig.

 Jag kastar en snabb blick åt hennes håll när jag går förbi med min överfulla kundvagn. I ögonvrån registrerar jag att hon har fyra barn varav något är sjukt, åtminstone enligt texten på kartongbiten.

 Kvinnan säger något på ett okänt språk och håller fram sin hand. Hon låter bedjande, hon försöker le.

 Jag låtsas inte se henne.

 Kvinnan fortsätter prata med mig, vädjande och allt ynkligare.

 Jag lastar in berget med matvaror i min stadsjeep.

 En av kassarna är full med kattmat. Sju euro kostade den.

 Kvinnan ger upp, tystnar och tittar bort.

 Samvetet skaver. Jag sväljer så hårt att det hörs.

 För sju euro hade kvinnan utanför snabbköpet antagligen kunnat föda sin familj halva julen.

 Om hon nu har någon.

 Om inte texten på kartongen bara är lögn, en sorts arbetsmaterial som förhärdade tiggare delar ut emellan sig -  du har sjuka barn, jag har cancer.

 Fast det kan ju lika gärna vara sant.

 Men OM hon nu verkligen har fyra barn, varför är hon inte hemma och tar hand om dem? Särskilt om något är sjukt?

 Å andra sidan -  vad spelar det för roll om hon ljuger på kartongen? Har inte jag råd att avstå lite av mitt överflöd till en fattig, utsatt människa?

 Jag lämnar kvinnan bakom mig med frågan ekande i kroppen:

 Ska man ge pengar till tiggare, eller ska man inte?

 Polisen tycker inte att man ska skänka pengar till några tiggare överhuvudtaget.

 Om vi ger pengar till utländska tiggare så blir de bara fler.

 Om vi ger pengar till svenska uteliggare så ökar deras missbruk, eftersom de ofta köper sprit och droger för pengarna.

 Argumenten är sakliga och korrekta: ju mer pengar vi ger, desto mer lukrativt blir tiggeriet -  vilket vidgar problemet (om det nu är själva tiggeriet som är problemet -  inte fattigdomen och orättvisorna som ligger bakom det).

 Jag har respekt för de här åsikterna.

 De besvarar dock inte min fråga.

 - En stad behöver ett visst mått av medmänsklighet för att fungera, säger Ulf Stolt, chefredaktör för Situation  Sthlm, de hemlösas egen tidning.

 - Det går inte att tala om för folk hur de ska agera i varje givet ögonblick, det finns ingen manual. När du möter en människa som tigger så är det upp till dig, och till situationen, om du vill skänka pengar. Människor som står och tigger skulle inte göra det om de inte behövde.

 Ulf Stolt poängterar något mycket viktigt:

 När du skänkt bort pengar så är de inte längre dina. Personen som har fått dem har rätt att göra vad hon vill med dem. Vill hon köpa heroin för hela slanten så är det hennes ensak.

 Att utländska tiggare kommer hit ser han som en del av ett öppet och fritt Europa.

 Det frodas massor med myter kring de utländska vagabonderna: att de exploateras av rumänska maffiabossar, kör omkring i lyxiga Mercor eller tvingar sina barn att tigga.

 - De flesta är familjer som kommer hit i husbilar, säger Gunnar Thun, poliskommissarie vid Klara närpolis i Stockholm. De stannar ett tag, och sedan åker de vidare till någon annan storstad. De lever definitivt inte i någon lyx, att de skulle köpa guldringar i slutet av dagen kan jag dementera direkt. Visst, organiserade ligor förekommer, men problemet är överdramatiserat. Det här är fattiga människor som tar väl hand om sina barn.


Gunnar Thun rekommenderar att man skänker pengar till Frälsningsarmén, Stadsmissionen, Unicef eller köper Situation Sthlm om man vill hjälpa de utsatta och hemlösa.

 Och jag själv då?

 Jo, jag borde nog ha givit den där kvinnan utanför snabbköpet en sedel eller två.

 För att hon behövde dem, för jag har råd, och för min egen julefrid.