Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Trump skulle inte missa den chansen

I veckan som gick publicerade den amerikanska finanstidningen Wall Street Journal en artikel om tillståndet i Sverige. Den var skriven av Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson, Sverigedemokraterna högsta ledning.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Wall- Street–Journal–spaning

Om nu Morgan Johansson gör allvar av sitt hot finns det en möjlighet som vi inte kan bortse ifrån. Nämligen att chefredaktören för Wall Street Journal väljer att refusera regeringens inlägg. Han är i sin fulla rätt att göra det, och går i så fall rakt in i Pressens Hall of Fame. Det kommer heller inte att drabba Donald eftersom han fått en kopia innan den ens lämnade Rosenbad. Dessutom med den extra Knorr som hans vän chefredaktören på Wall Street Journal strax kommer att ge honom. Ingen av dem någon varmare vän av den Svenska Modellen.

Refuserings-spaning 1

En sommar för mycket, mycket länge sedan jobbade jag som vikarie på denna tidnings kulturredaktion. Kulturchefen Arne Ruth hade som vanligt åkt till Tyskland för att träffa intellektuella, en grupp som vi vid den här tiden helt saknade hemma i Sverige, och eftersom jag själv var nybliven docent fick jag ta över det praktiska handhavandet av refuseringen av allt sådant som inte skulle in på Kultursidan. Till min hjälp hade jag tre färdigtryckta svar där jag med varierande grad av artighet bad den refuserade att stoppa upp sina synpunkter i röven eftersom vi i vart fall inte tänkte föra in dem i landets största tidning. Allt som återstod för mig var att med namn och akademisk titel underteckna detta besked och så långt inga problem eftersom jag vid den här tiden både var ung och skoningslös.

Refuserings-spaning 2

Återstod en fjärde kategori där den som skickat inlägget inte var vem som helst i Kulturvärlden och därför skulle behandlas med särskild respekt trots att han eller hon ofta nog var de som kläckt ur sig de värsta stolligheterna. Jag minns att detta beredde mig ett särskilt nöje eftersom jag då också var en dålig människa. Speciellt när de ringde upp mig och ganska omgående – så fort de läst lusen av mig – bad att få tala med min chef Arne Ruth. ”Det går inte. Han är i Tyskland för att träffa intellektuella”, svarade jag och då detta utspelades för mycket, mycket länge sedan, räckte det för att täppa till truten på nästan alla.

Träffa-intellektuella-spaning

I den tid där vi numera lever behöver man inte åka till Tyskland för att träffa Intellektuella. Här hemma går det tretton på varje dussin och de har till och ökat i snabbare takt än den med vilken vårt vanliga sunda förnuft har minskat.

Det som stod att läsa i artikeln gav starkt stöd till den Sverigebild som Donald Trump målat upp under sin första tid som USA:s president. Stora problem med invandrare och flyktingar, en snabbt växande brottslighet och numera illa ställt med Gamla Sverige. I en rent saklig mening gav den heller inte utrymme för några enkla invändningar. Det var Åkesson och Karlsson som gav sin beskrivning av läget och det var också den som fick landets justitieminister Morgan Johansson att gå i taket.

”SD-ledningen sprider dynga om Sverige”, man undanhöll väsentliga fakta om bland annat det faktum att den grova våldsbrottsligheten i USA är ungefär fem gånger högre än här och falska beskrivningar av det slaget kunde naturligtvis inte få stå oemotsagda. Därför skulle också regeringen se till att få in ett genmäle i samma tidning där man såg till att lägga saker och ting till rätta. Det skulle visserligen dröja några dagar men Morgan Johansson hade ”redan formulerat den i sitt huvud” och det är ungefär här som det är hög tid att även andra huvuden tänker till om samma sak och i mitt fall är det främst fyra omständigheter i förening som jag grubblat över.

Morgan Johansson är en vän till mig och det har han blivit på egna meriter. Han är en begåvad, hårt arbetande och hederlig politiker. Trots sin relativa ungdom påtagligt lik den äldre generation av socialdemokrater som jag, och många med mig, numera saknar. Så långt om mina rent personliga motiv och den omtanke som därav följer.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att ”tala är silver och tiga är guld”. Ett tveksamt påstående eftersom det många gånger är bättre att ta till orda och inte minst att sätta ner foten och säga ifrån. Det finns också ett annat som jag tror mer på i den sakliga bemärkelsen. Det handlar om den makt som hellre tiger än talar eller – om man nu vänder på det – om den vanmakt som skriker oavbrutet ända tills man skär tungan av budbäraren.

Om Morgan nu gör allvar av sitt löfte skulle alltså den svenska regeringen och därmed det folk den representerar befinna sig i offentlig polemik i en amerikansk tidning med den demokratiskt valda ledningen för landets tredje största parti. Att den debatten skulle passera obemärkt har jag svårt att tro. Donald Trump skulle inte missa en sådan chans och det han då har att säga kommer inte att göra saken bättre. Allra minst för Sverige, vi som bor här och vår regering. Det finns andra och bättre sätt för vår regering att klargöra sin uppfattning. Inte bete sig som om man företrädde någon diktatur eller vanlig bananrepublik.

Jag har aldrig träffat Jimmie Åkesson men en sak insåg jag tidigt. Åkesson är en mycket skicklig politiker. Vad hans kreativitet anbelangar driver han sin politik enligt de regler som numera gäller och han förvandlar därmed sina politiska konkurrenter till rundningsmärken. I nästa riksdagsval kommer han också att förfoga över den fråga som jag tror kommer att hamna högst upp. Nämligen de olika problem som följer av invandring och flyktingskap och inte minst den kriminalitet som finns i spåren av detta. Det faktum att en marginell andel av invandrare och flyktingar svarar för mycket stora andelar av de politiskt mest känsliga brotten som dödligt våld, sexuella övergrepp och grova narkotikabrott.

SD kommer att delta i en valrörelse som drivs av den verklighet som medier dagligen förmedlar. Om hur unga huliganer i våra egna svenska ghetton kastar sten och brandbomber mot poliser och räddningspersonal, plundrar affärer och bränner upp bilar för alla vanliga människor som också bor där. Och nog vore det väl bra konstigt om inte åtskilligt fler än de som närmast har anledning att sörja oroade sig för den saken.