Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Tonårspojkar planerade döda poliser med granat

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Vad var det egentligen som hände?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Söndagen den sjunde januari 2018, vid elvatiden på förmiddagen, cyklar 63-årige Daniel och hans hustru över torget i Vårby gård. De har varit där och pantat burkar och nu ska de hem och bada bastu.

Efter femtio meter ser Daniel något konstigt ligga på marken. Han stannar, böjer sig ner och tar upp det. Det är en handgranat, som kastats nio timmar tidigare med säkerhetssprinten utdragen men utan att explodera. En ”blindgångare” som briserar när Daniel lyfter på den, sliter av honom vänsterarmen och fingrarna på höger hand, skickar hundratals stålhagel genom bålen på honom. 

Det som sedan händer finns för övrigt på film. Samtidigt som Daniel stannar sin cykel har en polisbuss stannat på torget femtio meter bort. En ren rutinpatrullering och när besättningen kliver ur bussen hör de smällen.

De rusar dit och räddningsarbetet som de genomför finns väl dokumenterat med hjälp av deras kroppskameror. Det är en film som man inte ens behöver varna känsliga tittare för eftersom den är för mycket även för helt okänsliga tittare.

Snart skall jag träffa två av de ytterst ansvariga politikerna för att äta pyttipanna, dricka en pilsner och avhandla frågor av gemensamt intresse. Då tänkte jag ta med den och visa den före maten så slipper vi öda tid på vad ”den organiserade brottsligheten i våra utsatta förorter” egentligen handlar om.

I det här fallet dessutom om något helt annat än en hederlig, hygglig och strävsam invandrare som Daniel.

Strax efter klockan två på natten ringer en anmälare till polisens larmcentral. Skottlossning nere på Vårby Torg. I vanliga fall skulle det vara det i första i raden av tiotals liknande samtal och polisen skulle ha varit på plats redan inom loppet av ett par minuter. Nu blir det bara ett, förmodligen någon som hört fel - smällar från avgasröret på en bil, fyrverkerier – så larmet går aldrig ut.

Det som de två unga gärningsmännen hade planerat var något annat.

Att utkräva hämnd för det tryck som den lokala polisen utsatt dem och deras kriminella nätverk för. Först går en av dem ner på torget och sätter ett halvdussin skott genom fönstret till en helt tom restaurang. Sedan återvänder han till sin kamrat som står på T-baneperrongen trettio meter därifrån och väntar med den handgranat som han skall kasta så fort den första polispatrullen kliver ut på torget där nere. Det kommer aldrig några poliser så i brist på bättre kastar de granaten ändå och tar tunnelbanan hem till förorten där de bor. Lika gott var väl det. Polisen kom inte, granaten vägrade explodera och snart får man säkert en ny och bättre chans.  

GW:s spaningstips

Trots-en-bra-utredning-spaning

Länskriminalen i Stockholm har gjort en föredömlig utredning av det som hände i Vårby gård. Vänt på varje sten, rätat ut alla frågetecken och även gripit de två tonåringar som avsåg att ta livet av ett okänt antal poliser men i stället – sisådär i förbifarten - fick nöja sig med att spränga Daniel i bitar. I slutet på februari blir de anhållna och får sitta i finkan ett helt dygn innan de släpps eftersom de bara flinar och skakar på huvudet och poliser saknar den avgörande tekniska bevisningen. Fria att återvända till det kriminella nätverk där de levt och verkat sedan de var barn.

Polisiär-yrkesskade-spaning

Förmiddag mitt i veckan för en månad sedan, idyllisk villaförort i Kristianstad, tre maskerade gärningsmän, en kvinnlig kennelföreståndare som blir grovt misshandlad och rånad på sex valpar. Förvisso inget vanligt brott och mer än nog för att väcka alla de där vanliga yrkesskadorna som lever och frodas i mitt huvud. Att detta ju egentligen måste handla om något annat. Efter ännu en utmärkt polisutredning - av polisen i Kristianstad den här gången - vet jag numera att jag hade fel. Istället det där vanliga knarkbuset som jobbat på rutin, en av dem som köpt en hundvalp en månad tidigare och plötsligt insett att här fanns det pengar att hämta. Hur många valpar som helst för att ta det konkret. Kennelföreståndarinnan har tillfrisknat, hennes valpar är på väg hem och så långt ett lyckligt slut. Gladast av alla är jag som fått lära mig något om risken med att dra förhastade slutsatser.