Leif GW Persson
Med tanke på mängden av de senare så skall ordet ”utvald” inte tolkas bokstavligt och det är definitivt inte pappa/farfar/morfar som har valt sitt umgänge. I dystra stunder kan jag till och med få för mig att de som vistats i min närhet gjort det för att förbarma sig över mig men eftersom jag älskar dem alla på det där enkla och oreflekterade viset så spelar det ingen avgörande roll. Givetvis förutsatt att de lämnar mig i fred när jag ska göra något som kräver både ensamhet och avskildhet.
Det som driver mig är inte min övertygelse utan mina tvivel.
Jag har alltid varit en betraktare, inte en deltagare, och det som driver mig är inte min övertygelse utan mina tvivel. Det arbetsliv som jag valde är inte något som jag hamnat i av en slump och mellan det som sker i mitt inre och mina yttre handlingar finns starka samband som dessutom hela tiden befordrar varandra.
I valet mellan ensamhet och gemenskap har jag allt oftare – med stigande ålder – kommit på mig med att längta efter det tillstånd mellan dessa båda som de i en strikt logisk mening utesluter. Inte både och utan antingen eller och den mänskliga reservutgång som erbjuds en sådan som jag är ju att jag åtminstone ibland har en möjlighet att välja. I mitt fall är det samtidigt inte så enkelt att jag längtar efter det som jag för tillfället inte har och det senare har heller inget att skaffa med min tilltagande ålder.
Den självvalda ensamheten har alltid lockat mig.
Den självvalda ensamheten har alltid lockat mig och på det viset har jag varit skapt från början av mitt liv. Det är inte något som jag hamnat i beroende på att den gemenskap som jag ju också lever i mest har erbjudit mig besvikelser. Jag tror även att den längtan efter ett annat liv som jag numera starkt kan uppleva beror på den ökade sårbarhet som alltid inställer sig när man närmar sig en resas mål. Rent praktiskt, när det kommer till det vardagliga livets alla resor, löser jag det oftast genom att ställa in allt sådant som jag redan upplevt. Inte som en eftergift, eller för att jag gjort avkall på något, utan enbart för att jag redan har gjort det. Om inte annat i mina tankar.
Ett år som har avslutats, ett nytt som har inletts. Och funderingar som mer än annars gör sig påminda vid just den tiden.
GW:s spaningstips
Betraktar-spaning
En sann betraktare har föga gemensamt med den som fördriver sin tid med att sitta och pilla ludd ur den egna naveln. Det som rör sig i ditt huvud kan visserligen vara svårt att styra över men själv har jag oftast försökt göra det med hjälp av mina handlingar. Mitt arbete är det som oftast skänkt mig tröst i min vardag genom att det gett den ett innehåll som gör att mina tankar inte kan härja fritt med mig. De gånger som jag behövt söka hjälp utifrån har det ofta varit illa. Den hjälp som jag kan söka, utöver den som bjudits mig genom mitt arbete, har dessutom hela tiden funnits där. Min Gudstro, min hustru, mina barn, alla mina andra nära och kära, och i den meningen har jag levt ett mycket rikt och privilegierat liv. Allt som krävts av mig är ju att jag sträckt ut min hand och sökt någon annans.
Mord-spaning, Tröst-spaning
Det liv jag levt, och fortfarande lever, har bjudit både framgångar och misslyckanden och att jag mot slutet av resan bryr mig mer om de senare än de förra är väl inte så konstigt. För tjugofem år sedan deltog jag i utredningen av ett fortfarande ouppklarat mord och den gången begick jag två misstag. För det första fick jag en vittnesuppgift om bakfoten genom att jag tolkade orsaken till den som en annan än vad den faktiskt var. För det andra iakttog jag ett spår som jag helt enkelt inte förstod hur det uppkommit. Femton år senare trillade polletten ner och jag förstod precis allt. Till och med vem gärningsmannen måste vara. I veckan som kommer skall jag träffa de Kalla Fall-utredare som numera aktiverat ärendet för att ge dem min övertygelse. Sent lidet på dagen men eftersom hoppet har levt hela tiden har det ju i det som till sist räknas aldrig varit för sent.