Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

Sista fågeljakten i mitt liv – och en trött nick från le Carré

John le Carré, världens kanske mest ansedde författare av spionromaner, har skrivit klassiker som ”Spionen som kom in från kylan” och ”Mullvaden”.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Författaren David Cornwell, pseudonymen John le Carré, tog i veckan emot Olof Palmepriset 2020 vid en ceremoni i Konserthuset i Stockholm.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

I veckan som gick avslutade vi årets jakt på gården nere i Sörmland.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi sköt fasaner i parken utanför huset där jag bor. Grannar, goda vänner och jag och efter ett par timmar och dussinet fåglar avslutade vi med att äta ärtor och fläsk med pannkakor och sylt, ute i vår jägarbar som ligger i Stallbyggnaden på gården. Sprakande brasa och jaktlig samvaro när den är som bäst och i mitt fall en utmärkt avslutning på mitt liv 69-åriga liv som fågeljägare.

Om drygt en månad fyller jag sjuttiofem år och redan på nyårsafton fattade jag två beslut om det som återstår av mitt jagande. För det första att sluta med fågeljakten. Mina knän har gett upp kampen mot min övervikt och när jag skjuter måste jag sitta ner på min jaktstol. Det är inte till gagn för mitt skytte och därmed hög tid att sluta. Fasanjakten i torsdags blev därmed den sista fågeljakten i mitt liv och jaktens Gudinna Diana måste ha uppskattat mitt beslut för plötsligt träffade jag allt som jag höjde bössan mot. Trots att jag satt hopsjunken på en pall med värkande knän var det precis som förr de gånger jag var som bäst. Och ett bra slut på en livslång historia.

Jakten har fungerat som ett andningshål i mitt liv.

För det andra bestämde jag också att jag i fortsättningen bara ska jaga hemma på gården. Kuljakten på klövvilt och harjakten för drivande hund klarar jag fortfarande av förutsatt att jag kan vidta alla de där arrangemangen som min usla fysik kräver men eftersom du inte ska plåga ditt värdfolk med sådant är det hädanefter enbart jakten hemma som gäller. Att kunna bjuda på jakt är samtidigt en stor social förmån som jag inte tänkte avstå ifrån och om det nu skall jagas fågel så får mina skjutande gäster hålla till godo med mitt värdskap och mina minnen från förr.

Jakten har fungerat som ett andningshål i mitt liv. Den har ökat min närvaro även när det kommer till annat och inte minst mitt arbetsliv. Skänkt mig den ensamhet som i bästa fall befordrat min insikt om mig själv och om andra och annat. Som en extra bonus även sänkt mitt blodtryck så fort jag slagit mig ner på mitt pass. Skulle jag summera mitt jagande är det också sådant som det i allt väsentligt har handlat om. Inte om att skjuta djur. Återstår det moraliska övervägandet med anledning av det senare vilket jag i kraft av min livslånga historia som jägare har valt att lämna därhän.

Krönikören på jakt med hund och bössa 1988.Foto: PER WAHLBERGH / OKÄND

GW:s spaningstips

Palmepristagarlunch-spaning

I förrgår blev jag bjuden på fin lunch av mitt förlag i det stora huset ute på Djurgården i Stockholm. Den där vanliga Bonnierska gästfriheten, som är fåtalet förunnad, och anledningen den här gången var att man ville fira John le Carré som fått årets Palmepris. Normalt brukar jag undvika att gå på sådana här tillställningar eftersom jag har svårt för både kulturbärare i allmänhet och författare i synnerhet. Inslaget av rena idioter och moraliskt klandervärda gratisätare är alldeles för högt för min smak. Med medlemmarna av familjen Bonnier har jag däremot aldrig haft några problem. De är fullt normala människor. Tillika bildade, begåvade och underhållande och med tanke på det klientel som de åtagit sig att ha vårdnaden om kan de förvisso inte ha det så lätt.

Lunchgästförväntans-spaning

Anledningen till att jag ändå gick den här gången är att jag gillar le Carrés författarskap. När han är som bäst är han svårslagen när det kommer till att skildra de hemliga liv och de hemska handlingar som den politiska makten ägnar sig åt även i våra demokratier. Eftersom jag är romantiker så hoppades jag kanske också på en lite enklare tillställning där man under otvungna former och i ett mindre sällskap hade kunnat diskutera sådana frågor. Eftersom de nyss nämnda kulturbärarna var i majoritet så blev det tvärtom.

Boksignerings-spaning

Innan jag gick fick jag en signerad bok av John le Carré, inte David Cornwell, som han egentligen heter. Jag fick också tillfälle att byta några ord med honom. När han såg lappen med mitt namn undrade han om det räckte med enbart ”Leif”. Självklart, svarade jag. A personal touch, sort of, tillade jag artigt. Le Carré nöjde sig med en trött nick till svar och det var väl i stort sett det hela som hände på den lunchen. Därmed ännu en punkt jag kan stryka på min återstående agenda.