Leif GW Persson
I dag är situationen en annan och vad det handlar om är en brottsökning i storleksordningen ett par hundra procent under de senaste två åren. Under 2015 och 2016 uppgick antalet offer för skjutningar med dödlig utgång i kriminella miljöer till knappt ett trettiotal per år och om 2017 håller vad årets två första månader lovar kommer dessa siffror att bli än högre.
Den gängrelaterade grova brottsligheten är en storstadsföreteelse som är hårt koncentrerad till de mest segregerade förortsområdena i Stockholm, Göteborg och Malmö. Unga män med invandrar- eller flyktingbakgrund som sedan tidigt är grovt kriminellt belastade och som lever kriminella liv av de enkla skälen att det är detta som skänker deras liv innehåll och mening åt och sätter guldkant på deras tillvaro samtidigt som de saknar laglydiga alternativ värda namnet.
Som individer växlar de mellan dubbla roller, ena dagen gärningsman och nästa någons offer och motiven för att hamna där är många. Man strider om revir, man hämnas för upplevda oförrätter och affärer som gått snett. Eller så blir man bara kränkt för att någon har sagt något man inte gillar eller haft fel färg på skjortan. I detta finns naturligtvis inga pengar att tjäna. Det man vinner är respekt och personlig bekräftelse samtidigt som det gagnar ens kriminella karriär. Det man lever på är narkotikabrott, utpressning, rån, grova stölder och vapenbrott. Och skulle man uppleva minsta störning i den verksamheten så är det alltså inte värre än att man skjuter ihjäl den som det handlar om. Det är dessutom en i stort sett riskfri praktik eftersom bara en av tio av gärningsmännen kommer att lagföras. Detta trots att alla vet vem som gjorde det. Vanliga människor i närheten som tiger av välmotiverad fruktan för sina egna liv, offrets närmast sörjande som vill ha gärningsmannen på fri fot för i ostörd ro kunna kräva hans liv för det som han just har tagit.
Vad gör då polisen åt detta? Det är inte så att man saknar kunskaper eller resurser för att åstadkomma en ändring. Vad det handlar om är några hundra brottslingar i hela landet som nästan alltid är väl kända sedan barnsben och lever sina liv i samma områden som de där de begår sina brott och för att stävja den krävs två slags åtgärder. För det första det långsiktiga arbete som består i att man punktmarkerar dem och ser till att de hamnar i finkan för allt som gör att de kan hamna där. Ingen omöjlig uppgift med tanke på hur de lever. För det andra de akuta insatser som krävs för att utreda de allra grövsta brotten som de begår.
Det första är en åtgärd som kräver kontinuitet, organisation, resurser, person- och lokalkännedom som måste finnas på plats och som man kan dra ner på först när de som det handlar om sitter bakom lås och bom. Alla dessa mordutredningar kan man däremot förstärka genom att låna in kompetent personal från andra polisområden där man åtminstone för tillfället har mindre att göra.
Enkelt och självklart och det stora mysteriet är att man inte gör det. Om detta beror på att landets högsta polisledning rullar tummarna, bara sitter med händerna i knäet eller att deras storstilade nationella reform sög all kraft ur sittfläsket på dem vill jag lämna osagt eftersom det inte är intressant. Vad det ytterst handlar om är två saker. Att vi aldrig haft en så orkeslös och handlingsförlamad högsta ledning inom svensk polis. Och att de ansvariga politikerna inte gör något åt den saken.