Leif GW Persson

Polisens svåra strategi löste joggingmordet

Den 24 oktober i fjol hittades en sextioårig kvinna mördad vid ett motionsspår i Lassalyckans friluftsområde i Ulricehamn. 

Det är inte första gången som något liknande har hänt och av erfarenhet vet vi att sådana spaningsmord är mer komplicerade än genomsnittet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De främsta skälen till det är att gärningsmännen nästan alltid är helt obekanta med sitt offer, att de uppsöker sådana områden just för att begå dessa brott, att de vidtar alla de åtgärder som krävs för att undgå upptäckt och att det därför sällan finns några vittnen.

Så även i Ulricehamn där resultatet av det inledande spaningsarbetet blir magert. Det enda spår värt namnet som man säkrar är ett DNA från gärningsmannen som dessutom är konklusivt, det vill säga att det binder honom till det brott man utreder. Efter sex veckor av resultatlösa spaningar beslutar man därför att följa Kajsa Wargs gamla recept – ”man tager vad man haver” – och DNA-testa 1400 män som bor i området. Givet den åldersfördelning som gäller för män vid sådana här brott är det närmast en totalundersökning av samtliga som finns folkbokförda i Ulricehamns kommun.

 

Dagen efter deras beslut, den femte december, fick jag frågan i Veckans Brott vad jag nu tyckte om detta och särskilt hoppfull var jag inte. Det är nämligen inte första gången man gör på det här viset. Metoden har tidigare använts vid bland annat jakten på Hagamannen, mordet på Pernilla Hellgren och det fortfarande olösta dubbelmordet i Linköping. Tusentals resultatlösa DNA-prov, rättsliga tvångsåtgärder som drabbat oskyldiga och harmat allas vår rättssäkerhet och integritet. 

Den här gången gick det vägen och yrkesskadad som jag är vill jag vara den förste att gratulera utredarna i Ulricehamn. Det är resultatet som räknas och ändamålet helgar medlen.

"Det är inte första gången som något liknande har hänt och av erfarenhet vet vi att sådana spaningsmord är mer komplicerade än genomsnittet," skriver Leif GW Persson. Foto: HENRIK JANSSON

LÄS MER: Misstänkte mördarens  sista tid – gick på fest

 

I torsdags fick man nämligen träff på en 20-åring som man topsat några dagar tidigare. Tyvärr hade han också ”avlidit” strax efter att polisen gjort hembesök hos honom. ”Inget brott” enligt polisen och varför han dog behöver man inte vara någon Sherlock för att räkna ut. Till detta skall jag återkomma i nästa kolumn. De polisiära, juridiska och moraliska komplikationer som användningen av DNA medför.   

 

GW:s spaningstips

Joseph Wambaugh-spaning

Joseph Wambaugh är en av mina favoritförfattare. Han har skrivit tjugotalet polisromaner och fyra dokumentärer om brott. Wambaugh började som polis i Los Angeles, patrullerade sig upp till mordutredare innan han slutade i mitten på sjuttiotalet för att i stället skriva på heltid. En legend på goda grunder och skulle du råka hamna på någon av dessa tusentals ”Polisbarer” som finns i USA är det hög sannolikhet för att hans porträtt hänger bakom bardisken. En av hans bästa böcker är en dokumentär om den första gången som polisen använde DNA i jakten på en dubbelmördare. Läs den, du hittar den på nätet (Blodspår, Prisma 1990).

 

 

Colin Pitchfork-spaning

På åttiotalet, i Leicester i England, mördade och våldtog Colin Pitchfork två femtonåriga flickor. Han greps 1987 och hade inte polisen lyckats med det skulle han ha mördat fler kvinnor än så. Då var han 27 år gammal, ostraffad, en snäll och hygglig själ som jobbade som bagare i byn där det hände och första gången i världens kriminalhistoria som polisen använde DNA för att hitta en mördare. 

 

Då lät man nämligen topsa i stort sett alla män i grevskapet i det åldersintervall som var intressant med tanke på brottet. Totalt femtusen och en av dem var Colin Pitchfork. Honom missade man eftersom hans DNA inte stämde med den sperma som man säkrat vid båda morden. Anledningen till det var att han anlitat en kompis som vikarie för honom när polisen tog sina DNA-prov och hade han bara låtit bli att berätta denna goda historia hade Pitchfork säkert hunnit döda fler. Trettio års fängelse, släpptes fri förra året, 57 år, risken för ett återfall i ett liknande brott numera nere i två procent. Men med tanke på hur pigg han ser ut på bilderna av honom skulle jag nog själv sätta den högre än så. 

Nästa artikel

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!