Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

På några sekunder slås livet i spillror

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

GW:s spaningstips

Skolskjutningsspaning 1
Minns ni den senaste skolskjutningen? Den som inträffade för bara tre veckor sedan i Connecticut i USA där tjugo barn och sex vuxna blev mördade av en vapenintresserad och lite udda ung man som vuxit upp i ett hem med vapenintresserade föräldrar och obegränsad tillgång på skjutvapen. Om ni nu skulle ha råkat glömma det så beror det på att ert minne har försökt skona er och att det haft en lättare uppgift än annars eftersom det som hände är lite svårt att förena med julens budskap om fred, frid och försoning.
 

 

Skolskjutningsspaning 2
Nu verkar det dock som om man i USA äntligen har hittat en lösning på detta problem. Konkret består den i att man skall ge lärarna på landets skolor rätt att bära vapen och dessutom utbildning i konsten att hantera dem. Förslaget har mötts med entusiasm av hundratals politiker och tusentals inom lärarkåren och när de senare väl är beväpnade och på plats kan vi säkert räkna med att åtskilligt fler ungar kommer att få sätta livet till nästa gång det är dags. Ont skall med ont fördrivas och lite mänskligt spill får vi leva med så länge syftet är gott.
 

 

Skolskjutningsspaning 3
En reform värd att se fram emot, således. Inte minst för den senaste skolskyttens mamma som ju själv är lärare och under de tjugo år som hon uppfostrade sin son inte missade något tillfälle att ta med honom till skjutbanan för att de tillsammans skulle få uppleva både gemenskap och utlevelse under trivsamma ballistiska former. Tack, Mamma!

Jul och nyår är över för den här gången. Ett nytt år och för flertalet av oss går livet vidare precis som förut trots alla nyårslöften om att göra det bättre. Detta oavsett om våra löften nu handlade om att sluta röka, supa, ljuga, jävlas med våra medmänniskor eller bara om att gå ner lite i vikt. Trösten i det senare sammanhanget är att en vecka in på det nya året har vi redan svikit flertalet av våra utfästelser. Ganska snart kommer även den skuld som vi då upplever på grund av vårt svek att vika och följas av den lättnad som beror på att livet nu återgått till det normala.

Dessutom finns det ytterligare lindring att söka i det faktum att våra liv ytterst sällan förändras i någon avgörande eller ens väsentlig mening genom att vi fattar ett eget på förhand genomtänkt beslut. Allra minst om detta endast kan ske på en av årets 365 dagar i form av ett så kallat nyårslöfte. Man kan inte blanda rationalitet med ritualer på det viset. Däremot kan det fungera alldeles utmärkt för stunden om avsikten är att vi ska bedra oss själva.

Jag är snart 68 år gammal. Tre gånger under mitt liv har det girat 90grader och varje gång som det hänt har det slagit ner som i blixt i huvudet på mig. Oförutsett, inte på minsta vis planerat, inom loppet av sekunder, minuter eller några timmar, och varje gång som det hänt har det räckt för att lägga det liv som jag dittills har levt i spillror, på snäppet ta död på mig, och förvandla allt som hänt innan till historia utan något väsentligt värde för det liv som jag framgent kommer att leva.

Under samma tid har jag också fattat tiotusentals självständiga beslut som jag dessutom genomfört. I flertalet fall har de också varit till gagn för mig i en mänsklig, moralisk och materiell mening. Icke förty - sett till den helhet som är mitt liv och jämfört med de tre gånger då jag slagits till marken - har de haft en marginell betydelse för det sätt på vilket jag formats som människa.

Det är heller inte så enkelt att dessa tre händelser har gjort mig till en bättre eller ens starkare människa. Första gången är jag tio år gammal. Min far är nära att dö i en olycka på sin arbetsplats. I ett slag tas barndomens trygghet ifrån mig för att i stället ersättas av den oro och ångest som jag sedan levt med och som jag alltför ofta försökt lindra genom ett tilltagande missbruk av alkohol och tabletter.

20 år senare blir jag indragen i en politisk skandal, den så kallade Geijer-affären, som leder till att jag gör ett misslyckat självmordsförsök. Det blir heller inte som Friedrich Nietzsche påstår att detta kommer att göra mig starkare eftersom jag överlevde. Att det gjorde mig till en annan människa är jag däremot helt klar över. En slugare, mer förhärdad människa, som vid behov lättare kunde förhärda sig och plocka fram det sämsta inom sig alldeles oavsett konsekvenserna för sådant som är rätt och sant eller bara betingas av vanlig medmänsklighet.

Ytterligare 20 år senare drabbas jag av en blodpropp i hjärnan medan jag ligger och sover trots att jag vid den här tiden är både vältränad, vältrimmad och nykter sedan länge. Hade det inte varit för min hustru och närheten till Karolinska sjukhusets intensivvårdsavdelning så skulle jag ha dött den gången. Det hade varit både logiskt, rationellt och medicinskt välmotiverat.

Tre händelser på snart 70 år och det är inte ens så att det faktum att jag fort-farande lever har varit till hjälp för mig inför nästa gång. Tvärtom, faktiskt. Jag funderar ofta på vad som kommer att hända den fjärde gången. Fullt medveten om att när det väl sker kommer jag inte att kunna påverka det på minsta vis med vare sig mina nyårslöften eller sådant som jag skrivit i min planeringskalender. Den typen av modern reli- gionsutövning lämnar mig numera kall.

I stället har jag valt en annan lösning. Sedan många år tillbaka somnar jag med knäppta händer i den förtröstan som följer av att det finns någon eller något ovanför mig som är så mycket större än jag att jag inte ens behöver fundera över vad det är.