Olof Palme var aldrig kund hos Doris Hopp

För någon vecka sedan gick jag och såg filmen "Call girl", regissören Mikael Marcimains långfilmsdebut om den bordellhärva från 1976 som numera blivit en del av vår svenska samtids­historia. Anledningen var att jag var mer nyfiken på honom än på den statsminister som också förekommer i filmen. Marcimain är en av mina favoriter sedan han gjorde dramadokumentären om Lasermannen som jag tycker är den bästa polisfilm som producerats i Sverige.

"Call girl" är heller ingen dålig film. Den är välgjord, väl berättad och välspelad, professionell på ett sätt som överträffar de flesta filmer som görs här i landet, och i normala fall skulle den säkert ha plockat hem åtskilliga guldbaggar.

Om det inte hade varit för den stats­minister som i filmen får stå som den yttersta symbolen för manligt makt­missbruk och mäns förtryck av kvinnor genom att han sexuellt utnyttjar en minderårig flicka som hamnat i klorna på filmens bordellmamma, påtagligt lik verklighetens Doris Hopp som greps av polisen i Stockholm 1976 och dömdes till två års fängelse för grovt koppleri.

Doris Hopp var född 1930 och började jobba som prostituerad redan på 50-talet. Ganska snart trappade hon dock ner de egna insatserna för att i stället övergå till att driva en så kallad callgirl-ring. När hon grips har den verksamheten pågått i ett tiotal år och som mest framgångsrik är hon under den första halvan av sjuttiotalet då Olof Palme är statsminister i Sverige.

Samme Palme som är påtagligt lik den aldrig namngivne statsminister som skildras i filmen "Call girl" 36 år senare och som alltså i största hemlighet skulle ha begått ett av de värsta brotten som existerar i såväl vår strafflagstiftning som i det folkliga rättsmedvetandet, att sexuellt förgripa sig på ett barn.

Låt oss inte huttla med den saken. Filmens statsminister är Olof Palme och att såväl regissören som manusförfattaren förnekar den saken är naturligtvis rena tramset och endast ett uttryck för att de inte har något val. Påstod de något annat skulle filmens ansvarige utgivare dömas för grovt förtal, filmen stoppas och tiotals miljoner gå förlorade för dem som satsat pengar på den.

Det hela kokar alltså ner till en rak fråga. Om det är sant att statsminister Olof Palme betalade pengar för att få knulla med en 14-årig flicka som i verkligheten var omhändertagen för samhällsvård och placerad på ett hem utanför Stockholm samtidigt som hon tvingades jobba extra som prostituerad åt bordellmamman Doris Hopp.

70-talets lilla flicka är i dag en 50-årig kvinna. Hon heter Eva Bengtsson och har valt att gå ut i den offentliga debatten och hävda att det var precis så det gick till. Jag är däremot av motsatt uppfattning. Olof Palme var aldrig kund hos Doris Hopp. Trots tusentals timmars polisarbete hittade man aldrig minsta lilla indicium som ens pekade i den riktningen, de undersökningar som jag själv gjorde förde mig till samma slutsats och det händer faktiskt att vittnen tar fel på person.

Olof Palme är död. Han blev mördad 1986 vilket bland annat får den konsekvensen att han inte kan försvara sig när han 2004, 18 år senare, och i samband med utgivningen av Janne Mattsons och Deanne Rauschers bok om bordellhärvan, blir beskylld för att ha varit kund hos Doris Hopp. Åtta år senare är det alltså dags igen, i filmen "Call girl" som i stort såväl som smått återger samma historia som boken.

Därmed är det också dags att bevisa det som påstås och med Rauscher och Bengtsson är det ju så praktiskt att de båda lever och heller inte tycks ha några problem med att delge omvärlden sin version av saken. Hög tid att vi får papperen på bordet. De papper som bortom varje rimligt tvivel bevisar att Olof Palme inte bara var statsminister utan även personligt involverad med grova organiserade brottslingar, horkund och pedofil.

Hög tid att vi får papperen på bordet.