Leif GW Persson
Landets rikspolischef, min gamle bekant Dan Eliasson, har vid flera tillfällen offentligen uttryckt sig nedsättande om Sverigedemokraterna och deras partiledare Jimmie Åkesson.
I en formell mening är det han sagt inte förenligt med den svenska grundlagen och i sak är det betydligt värre än så. Det är den mildaste varianten av den maktutövning som man möter i världens alla diktaturer och vanliga bananrepubliker. Den där militären och polisen har tagit över även den politiska makten, där folket förväntas foga sig och möjligen kan söka tröst genom att suga på tummen.
I varje rättsstat och demokrati måste man därför vara utomordentlig vaksam på minsta tecken på sådant som ifrågasätter de grundläggande värderingar som utgör förutsättningen för demokratiskt styrda rättsstater.
Vad har då hänt med Dan Eliasson efter hans uttalanden?
Den vanliga blandade skaran av jurister, journalister och tänkande människor som bryr sig har reagerat kraftigt och på goda konstitutionella grunder. Säkert finns det också en betydande andel bland alla vi gamla och nya svenskar som bor här som nickat instämmande och tänkt att en sådan som Eliasson ska hålla käften när det kommer till politiska uttalanden och enbart se till att sköta sitt jobb.
LÄS MER: GW: Stör mig att behöva ta SD:s politik i försvar
Det sägs att tystnad är talande och den här gången är den närmast öronbedövande om vi lyssnar till den närmast totala frånvaron av reaktioner som Eliassons synpunkter har mötts med från politiskt håll. Här i landet finns mer än tiotusen heltidsanställda politiker - på olika nivåer, med olika politisk tillhörighet men i samtliga fall tillsatta i demokratisk ordning och betalda av landets medborgare – som i kraft av sitt tigande ju faktiskt tycks dela Eliassons synpunkter på Åkesson och Sverigedemokraterna.
Att drygt åttio procent av dem gör det i en politisk mening är en sak. Sannolikt samma omständighet som fått dem att inte gå i taket när den högste företrädaren för landets ojämförligt största rättsvårdande myndighet ger sig själv ett politiskt mandat. Ska det vara så svårt att fatta? Att Eliasson ifrågasätter alla politiker oavsett färg och hela vårt politiska system. Det här handlar faktiskt inte om Jimmie Åkesson och hans partikamrater. Det gäller oss alla.
Tillåt mig att föra ett akademiskt resonemang.
Anta att Eliasson hade sagt samma sak om någon av de andra partiledarna utanför regeringen. Vad hade hänt då? Han hade åkt ut på rumpan även om han sagt det om Jonas Sjöstedt. Låt vara att det hade skett med någon veckas fördröjning för att ge alla närmast sörjande tid att lätta på det inre trycket. Den där debatten som är som hetast här i landet, den där alla är rörande överens i sak redan från början och det hela bara handlar om hur många gånger som styckets skurk skall kokas i olja.
Anta att han – ständigt denne Eliasson – sagt det han sa om Stefan Löfven eller bara om någon av medlemmarna av hans regering. Då hade han åkt ut på arschlet, inte på rumpan, och det hade givetvis skett omgående och alldeles oavsett om det nu hade handlat om något av dessa miljöpartistiska statsråd som tyvärr håller vår Käre Statsminister sömnlös om nätterna.
Anta – jag driver nu resonemanget till dess lustfyllda spets – att han sagt det om Göran Persson under hans tid som statsminister. Då skulle Göran personligen ha burit ut honom från Rosenbad. Med ett fast tag i öronen på en vilt sprattlande Dan Eliasson medan jag själv sprungit före och hållit upp alla dörrarna under denna för demokratins bevarande nödvändiga transport.
Man får tycka vad man vill om Göran Persson, och själv tycker jag olika saker om samme man, men hans nävar var i vart fall stora nog för att regera Sverige utan att för den skull skada vårt statsskick.
///GW:s spaningstips///
Allt-är-över-spaning, 1
EM i fotboll är över, politikerveckan i Almedalen är över, snart är även sommaren över och i dystra stunder på min studerkammare högst upp i huset på landet där jag bor får jag för mig att allt som egentligen räknas snart är över. Om knappt fyra månader när USA kommer att välja Donald Trump till sin näste president. Att det är så det kommer att bli insåg jag redan för ett år sedan då alla politiska förståsigpåare intygade motsatsen. Aldrig någonsin tidigare har jag så hett önskat att jag kommer att ha fel.
Allt-är-över-spaning, 2
Tyvärr tror jag inte att jag kommer att få det. Min statistik talar starkt emot det och när det kommer till politiska prognoser är jag långt bättre än nästan alla som gjort det till sitt levebröd. Det finns flera faktorer som talar för att Trump kommer att vinna valet. I västvärldens demokratier finns sedan länge en tydlig tendens där egennyttan breder ut sig på det allmännas bekostnad och detta oavsett om vi talar om enskilda individer eller om nationer. Som nu senast när England valde att lämna EU. Skall man peka på en enskild orsak så handlar det om just detta. Att man väl där kommer att förlora mer än vad man vinner i en politisk och ekonomisk mening tycks inte ha med saken att göra. En växande underklass, en minskande medelklass, likgiltiga politiker och det fåtal rika som blir allt rikare ger tillräckliga garantier för att man i god demokratisk ordning kan välja en sådan som Donald Trump till president i världens ledande demokrati.
Allt-är-över-spaning, 3
Jag har till och med en bestämd uppfattning om hur det hela kommer att gå till. Genom att västvärldens medier under den amerikanska valrörelsen kommer att göra olika avslöjanden om diverse ”affärer” som Hillary Clinton skulle ha varit inblandad i under sin tidigare politiska karriär. Argument som ligger väl i linje med det politiska budskap som hennes motståndare driver. Själv är han ju immun mot just sådant. Inte i kraft av sin oskuld utan av det rakt motsatta skälet.