Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Leif GW Persson: Våra minst betydande samhällskritiker

VILL ÖVERLEVA. Konstnären Lars Vilks och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin tillhör samtidens minst betydande konstnärer enligt Leif GW Persson och vars insatser för yttrandefriheten är obetydliga. Foto: Bertil Ericson och Anna Hållams

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fingertoppsspaning

Olle Jönsson, sångare i Lasse Stefanz. Foto: Foto: Sven Lindwall Jag sitter på min kammare, spelar Lasse Stefanz och gamla frälsningssånger, vårdar mig om min ömmande höft och försöker åldras med behag.

För en vecka sedan skulle jag reda mig en enkel kvällssmörgås men det bar sig inte bättre än att jag råkade skära av mig fingertoppen tillsammans med den brödskiva som jag egentligen traktade efter.

Trots att jag var helt nykter.

Akutbesöksspaning

Detta gav mig å andra sidan chansen att göra en trevlig och helt oplanerad utflykt till Akuten på lasarettet i Nyköping i sällskap med min svärson som körde mig dit. Träffa några vänliga sjuksköterskor, få sex stygn i vänster pekfinger och invitera kirurgen till jakt hemma på gården.

Eftervårdsspaning

I går fick jag besök av min lille dotterson Malakai, två år gammal, som hade hört vad som hänt och därför tagit med sig sin egen doktorsväska för att kunna laga morfars finger.

Först blåste han på det, sedan satte han på ett plåster och nu var morfar hel igen.

En vårdinsats som gick direkt in i mitt hjärta och var väl värd en skåra i fingret.

Livet på landet, livet som pensionär, inget dåligt liv.

Att skriva kolumn är inte alldeles lätt. Inte alla dagar och särskilt inte om man lever i den gammaldags föreställningen att man helst bör ha något väsentligt att säga och att man även bör vårda sig om sitt språk när man försöker ge uttryck för det.

Den räddningsplanka som jag själv oftast kravlar mig upp på är att jag fortfarande, trots min numera ansenliga ålder, har lätt för att bli förbannad.

Jag är till och med så förhärdad att jag ser detta som ett tecken på att jag fortfarande är ung.

 

Just denna vecka har jag också haft nöjet att ännu en gång reta upp mig på två av mina gamla favoriter, konstnären Lars Vilks och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin.

Dessutom har de båda väckt tidiga minnen till liv.

Från slutet av femtiotalet då jag är tretton år gammal, går i realskolan i Norra Real och har kristendom på schemat. Klassen som jag går i består av ett tjugotal vattenkammade lymlar från Östermalm och just den här terminen har vi fått en kvinnlig vikarie som både är djupt troende och ett idealiskt mobbningsoffer.

När hon kommer in i klassummet sitter vi där som tända små ljus men när hon ser budskapet som en av oss skrivit på svarta tavlan - Hell Tor och Oden, gudar över Norden - brister hon omedelbart i gråt.

Hon sitter bakom sin kateder och snyftar medan hon ber för oss och våra förtappade själar och hela hennes församling stortrivs.

På det här viset trappas det upp i de psykologiskt väl avvägda doser som den fullkomnade mobbningen kräver.

En månad senare kommer en annan av oss inrusande mitt under lektionen. Han har dragit ner en stickad mössa över sitt vattenkammade huvud, dansar tre varv runt hennes kateder och skriker "kuken i fittan" innan han försvinner ut.

 

Redan veckan därpå har vår vikarie slutat och hur i hela fridens namn kan det komma sig att det är just detta minne som drygt femtio år senare gör sig påmint när jag tänker på Vilks och Ohlson Wallins insatser i yttrandefrihetens tjänst.

Muhammed som rondellhund, Jesus omgiven av dyrkande läderbögar och drottningen som försöker skura bort ett hakkors efter sin far. Inte en dag för tidigt med den bilden, förresten.

Drottningen var ju ändå två år fyllda när det tusenåriga riket lades i ruiner och just arvssynden är värd sin vikt i guld för den som vårdar sig om rätten att låta käften ränna före sitt klena förstånd.

Tänk på Göran Lambertz så fattar ni vad jag menar.

 

Fast det är en sak som jag inte riktigt förstår. Vad är det för fel med att bara kuta runt och skrika "kuken i fittan"?

Och vad hände med den urgamla svenska traditionen att tycka illa om judar, lappar, zigenare och blattar i största allmänhet?

Man kan ju nästan få för sig att kampen för yttrandefriheten här i landet numera står om den helt osannolika kombinationen av Islam och den svenska Monarkin.

Och så illa kan det väl ändå inte vara?

Som så ofta förr tror jag att förklaringen är mycket enklare.

Både Vilks och Ohlson Wallin tillhör samtidens minst betydande konstnärer och ytterst handlar det om att överleva.

Med Vilks är det så enkelt att han inte kan rita. Han klarar av att teckna en huvudfoting, men mer än så är det inte och vad porträttet av Mohammed som rondellhund beträffar har även jycken anledning att känna sig kränkt.

Ohlson Wallin är en vanlig reklam- fotograf i högen och om man som "konstnär" ska kunna leva på sådant så krävs det rejäla doser av Martyrskap och åtminstone en helig fråga som inte låter sig debatteras.

Dessutom är de två riktiga fegisar.

Det är av det skälet som Ohlson Wallin aktar sig noga för att ersätta Jesus med Hitler - trots att den senare än en betydligt större ikon bland de läderbögar som står för uppvaktningen - medan Lars Vilks åker på konferens i New York för att i sällskap med diverse islamofober och vanliga rasister varna för det senaste hotet från Öst mot vårt Heliga Västerland.

Ständigt omgiven av de poliser som skyddar hans rätt att uttrycka sig och till en årlig kostnad på tjugo miljoner för landets skattebetalare. Med tanke på budskapet är det faktiskt inte värt de pengarna.

 

Varför inte bara promenera ner till Rosengård, Rinkeby eller Hammarkullen, och ta det direkt med dem som han retar sig på. Man till man, och "åk hem med er, era dumma jävlar".

Att han sedan skulle få fraktas därifrån på bår är en annan historia men den har i vart fall inget med vår yttrandefrihet att göra.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!