Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

Leif GW Persson: Rätt ska vara rätt

DØmd utan teknisk bevisning. Kaj Linna dömdes 2005 till livstids fängelse för mord och grovt rån.
Foto: Magnus Hallgren / Dn / Scanpix

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I runda tal etthundrafemtio personer avtjänar för närvarande livstids fängelse här i landet. Samtliga är dömda för mord och med några av dem är det tyvärr så illa att de är oskyldiga. En av dem är Kaj Linna. 

 I mars 2005 dömdes han för mord och grovt rån till fängelse på livstid och för drygt en månad sedan avslog högsta domstolen hans andra resningsansökan. Detta beslut fattades för övrigt av en majoritet på tre justitieråd av fem. Två av dem ville ge honom resning.

 I ett rättssamhälle försöker man på olika sätt förhindra att oskyldiga blir dömda. Åklagare och poliser har ålagts en objektivitetsplikt som innebär att de även skall beakta sådana omständigheter som talar för den misstänkte. Väl i domstolen ska man ha höga krav på bevisningen och i tveksamma fall hellre ”fria än fälla”. Som en yttersta möjlighet, slutligen, kan man så söka resning hos högsta domstolen. Sannolikheten för att få det är dock mycket låg. Av de hundratals resningsansökningar för mord som lämnats in under de senaste sjuttio åren har resning bara beviljats i ett halvdussin fall.


April, 2004. På en ensligt belägen gård i Kalamark, fem mil utanför Piteå, blir två äldre bröder rånade. Ett rån som går snett och där den ene av bröderna blir mördad. Och knappt ett år senare döms alltså Kaj Linna mot sitt nekande och som ende gärningsman för mord och grovt rån. Vad finns det då för bevisning mot honom?

 Mot Linna finns varken vittnen eller teknisk bevisning. Däremot ett flertal spår och andra omständigheter som dels talar för hans oskuld, dels tyder på att det finns minst två gärningsmän. Vad som faktiskt finns är ett åklagarvittne. En lokal buse som berättar en synnerligen märklig historia.

 Linna skulle således ha berättat för honom om sina planer på att råna de två bröderna. I syfte att tala förstånd med Linna skulle därför vittnet dagen före rånet tagit med honom på en ”avvärjningsresa” till just Kalamark för att på plats få Linna att inse att detta var ett mindre lyckat projekt. Med föga framgång av domarna att döma.


Mer bestickande är samtidigt att vittnets egen mobiltelefon talar för att han aldrig varit i närheten av Kalamark under den tidsrymd som den så kallade avvärjningsresan skulle ha genomförts. Ett förhållande som både polis, åklagare och domstolar gått förbi med mycket lätt hand och som heller inte vållar några problem för de tre justitieråd som avslår Linnas resningsansökan. Man bortser helt enkelt ifrån det. Vittnets trovärdighet saknar intresse för dessa tre och vad de heter kan göra detsamma.

 Deras två kolleger, justitieråden Kerstin Calissendorff och Leif Thorsson – heder åt dem – delar inte deras uppfattning. De uttrycker sig också med en skärpa som är mycket ovanlig i sammanhang som detta. Enligt deras mening ”är det praktiskt taget uteslutet – och inte bara ytterst osannolikt – att vittnet kunnat vara i eller i närheten av Kalamark vid tiden för de aktuella samtalen. Någon trovärdig förklaring till att samtalen ändå rings från hans telefon, medan han själv skulle ha företagit den så kallade avvärjningsresan 

 i trakten av Kalamark, har inte lämnats”.


Deras slutsats är därmed också given. ”Tilltron till vittnets uppgifter har haft sådan betydelse för hovrättens avgörande att de nu nämnda förhållandena, sammantagna med bevisläget i övrigt i målet, innebär att det enligt vår mening finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om Kaj Linna har förövat de brott, för vilka han dömts”.

 Men så blev det alltså inte och hög tid att Riksdagen även prövar frågan om inte högsta domstolen med fördel kan befrias från ett uppdrag som flera av domstolens medlemmar varken tycks ta på allvar eller ens ha kompetens att klara av.