Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Leif GW Persson: Och min röst går till...

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I går tog jag steget från politiska grubblerier till politisk handling och haltade in på kommunhuset i Solna för att förtidsrösta i årets val.
Nästa söndag när ni andra traskar i väg till valurnorna är jag nämligen i England på min yngsta dotters bröllop. Lika gott är väl det med tanke på den politiska situationen här, hemmavid. Det steg jag tog innebar också ett avsteg. I hela mitt liv har jag röstat på Socialdemokraterna, men så icke den här gången. Mina skäl är tre och kortfattat följande.
För det första känner jag inte längre igen mitt gamla parti. Något som jag inte tycks vara ensam om bland min generation av gråsossar.
För det andra så misstror jag personerna i partiets nuvarande ledning. Jag tror inte att personer som Mona Sahlin, Bodström och Östros är kapabla att leda landet. Speciellt inte med tanke på de globala ekonomiska problem som vi redan brottas med. De är tyvärr alltför tunna, har inte tillräcklig förmåga att klara av sitt jobb.
För det tredje: Att en röst på socialdemokraterna numera innebär att du även röstar på vänsterpartiet och miljöpartiet. En politisk koalition som innehåller oförenliga ideologiska budskap och omgående kommer att leda till stora praktiska problem i regeringsarbetet.
Om det är något som man kan läsa sig till i det bleka skenet från historiens nattlampa så är det att socialdemokrater skall passa sig noga för att försöka regera ihop med kommunister. Det har alltid slutat illa. Det hela blir heller inte bättre av att jag aldrig uppfattat Lars Ohly som demokratiskt trovärdig och eftersom detta är ett värde som inte tål minsta kompromiss är ett samregerande med en sådan person och det politiska synsätt som han representerar uteslutet.

Vad gäller Miljöpartiet är det inte lika illa. Det finns till och med utländska exempel där ett samregerande mellan socialdemokrater och gröna fallit väl ut, givet den politiska situation som då har rått. Så icke den här gången eftersom det tredje benet som man skall stödja sig på är västerpartiet.
Men visst, Maria Wetterstrand verkar både klok och god - egenskaper som annars inte alltid ryms i samma politiska kropp - och Peter Eriksson brukar jag ofta springa på när jag besöker Operabaren i Stockholm. En glad och livad lax, förvisso, men också en aktningsvärd politiker att döma av hans stora lokalpolitiska framgångar. Flera av mina gamla kamrater, som suttit med i tidigare socialdemokratiska regeringar, har också mest gott att säga om samarbetet med Miljöpartiet. Rationella, sakinriktade, kompromissvilliga utan att vara ryggradslösa, trevliga utan att vara inställsamma. Och i och med Ohly blir allt detta ointressant.
Vad blev det i stället då?
Att rösta blankt var uteslutet för mig. Det är något som man griper till i det läge då man misstror hela det demokratiska valsystemet och där har jag lyckligtvis inte hamnat än. I stället så gav jag min röst i riksdagsvalet till den borgerliga alliansen och till det parti som behöver den bäst med tanke på fyraprocentsspärren, nämligen Kristdemokraterna.
Lite orättvist med tanke på att det är den moderate finansministern Anders Borg som avgjorde valet för min del. Utomordentligt kompetent som krishanterare och om man bara sluter sina ögon och nöjer sig med att lyssna till det han säger låter han precis som de gamla socialdemokratiska landsfäderna gjorde på den goda tiden.

Det där med hästsvans och ringar i öronen tror jag dessutom att han kommer att växa ifrån.
Nu skall jag åka till England och gå på bröllop. När jag kommer åter skall jag släppa politiken och återgå till att bekämpa busar och banditer. Vad hältan i mitt högra ben beträffar, som plågat mig i ett par månader nu, så känns den redan lite bättre. Politiska grubblerier kan tydligen orsaka de märkligaste kroppsliga besvär.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!