Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

Leif GW Persson: Goda råd från en rättshaverist

RÅDGIVARE. Ex-diplomaten Dag Sebastian Ahlander släppte nyligen "Handbok för glada gubbar" - en självhjälpsbok för manliga pensionärer ur överklassen, enligt Leif GW Persson. Foto: Fredrik Funck / Dn / Scanpix

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

BREIVIKSPANING

Rättegången mot Anders Behring Breivik rör upp känslor. Foto: Scanpix Norway Rättegången mot Anders Behring Breivik rör upp känslor. Foto: Scanpix Norway I veckan som gick följde jag Breivik-rättegången på tv och trots det hårda skal som mina yrkesskador har gett mig får jag svårt att hantera den sorg från offren och deras anhöriga som strömmar mot mig genom rutan. Breivik som slog botten ur deras liv och nu faller de alla fritt genom det svarta elände som han bjuder dem ännu en gång medan han vevar sin egen film både fram- och baklänges.

AHLANDERSPANING

Det är svårt att uthärda och jag tror till och med att mina norska bröder och systrar vore föga hjälpta av alla goda råd från en sådan som Dag Sebastian Ahlander om vikten och värdet av att sluta hänga läpp, vidga sina perspektiv, vid behov sätta på sig en röd fluga och i skarpt läge lindra sina plågor med ett litet glas champagne.

ULLGRENSPANING

Malin Ullgrens tes om drivkraften bakom vårt skrivan Malin Ullgren. Malin Ullgren. de lämnar mig kall. Det enkla skälet till att de flesta yrkesmässigt skrivande människor faktiskt skriver - och således till nästan all text som skrivs - handlar istäället om att få ihop till sin dagliga försörjning. Kanske till och med så pass att man kan gå på krogen och sätta lite guldkant på eländet utan att förlora sin heder p åvägen dit. Med det senare lyckas man mer eller mindre väl och om nu Ullgren inte tror på det jag säger föreslår jag att hon läser Ahlanders bok och försöker inlemma den i sin egen förklaringsmodell.

SKRIVARSPANING

Det sägs att stor litteratur väcker starka känslor medan riktigt usla böcker bara får en att vilja slita pärmarna av eländet, rulla ihop inkråmet och trycka upp texten i röven på dess upphovsman. Själv är jag mer pedagogiskt lagd än så och därför nöjer jag mig med att avslöja en för Ahlander och hans likar djupt förborgad hemlighet. Med alla tankar värda namnet - och inte minst de som sätts på pränt - är det så att de drivs av din lust och längtan, din sorg och saknad, och med de som tränger allra djupast in i ditt inre är det både så enkelt och så illa att de föds i det ögonblick då det liv du lever hotar din egen existens.

I veckan som gick läste jag en just utgiven HANDBOK FÖR GLADA GUBBAR som skrivits av före detta ambassadören Dag Sebastian Ahlander (Bonnier Fakta, 2012). Om jag nu ska beskriva hans litterära verk handlar det närmast om ett slags självhjälpsbok som vänder sig till manliga pensionärer ur överklassen, med breda kulturella intressen som golf och gamla engelska bilar, det goda livet i största allmänhet och en och annan tillräckligt lättsmält bok på vägen. Vad författaren själv beträffar verkar han varken brödlös eller rådlös. Allra minst rådlös, hela hundranio stycken "goda råd" på bara tvåhundra sidor om hur vi ska "nå livets höjdpunkt" enligt den Ahlanderska modellen.

Att leva det Goda Livet är i själva verket mycket enkelt. Ha alltid ett par flaskor champagne på lut för att vid behov kunna mota undan en gråmulen måndag, byt ut din brunmelerade slips mot en röd fluga och tala aldrig om problem som "ändå inte går att lösa", som "Religion" eller "Mellanösternfrågan". Kort sagt, "gräv inte ner dig i småsaker, vidga perspektiven och se saker i stort".

Före detta ambassadören och för­fattaren tycks också, även av hans yttre att döma, vara en man som lever som han lär. Redan på omslagsfliken möts vi således av en liten rundnätt figur, givetvis iförd röd fluga, som ler så hjärt­innerligt fryntligt mot betraktaren att även den mest tveksamme ­presumtive läsare måste bevekas. Av texten på omslaget framgår att han skrivit ett flertal böcker för barn och ungdomar. Kort och sammanfattningsvis verkar han inte ha det minsta gemensamt med den utomordentligt bittre och oavbrutet babblande rätts­haverist som jag träffade på ett cocktailparty på svenska konsulatet i New York i mitten på nittiotalet.

 

Faktum är att jag aldrig hört en svensk yrkesdiplomat prata så ena­stående mycket skit om det land som han blivit satt att representera och jag minns särskilt hans jämförelse - inför sina andäktigt lyssnande amerikanska gäster - mellan den lag och ordning som numera rådde i New York och USA och det hämningslösa våld som härskade i Sverige och gjorde att han och hustrun knappt vågade sätta foten utanför ­dörren till den egna våningen på Östermalm vid de tillfällen som de nödgades besöka sitt hemland. Ställd inför en personlig utveckling av den arten och det djupet kan man inte bli annat än imponerad.

Tipset om hans bok fick jag för övrigt på snåriga vägar. Under min läsning av DN:s kulturbilaga kunde jag i onsdags ta del av en betraktelse av den alltid lika politiskt korrekta kulturbäraren Malin Ullgren som gick ut på att skrivande människor, oavsett om det nu handlar om reportage, romaner eller något annat, skulle drivas av en föreställning om att det som de skriver är avsett att göra världen bättre. Jag bestämde mig också för att ta henne på orden, inte tolka det hon sa som bara ännu ett av dessa tröstlöst tjatiga försök att mellan raderna tala om vilken god och klok människa du egentligen är.

Fast bara några sidor senare var det klippt. Då möttes jag av en dubbelsidig hyllning av Mysgubben Ahlander sam­tidigt som mitt minne slog till med full kraft så fort jag såg bilden på honom. Det finns förvisso sämre skäl till att läsa en bok och nu har jag alltså gjort det. Med tanke på de råd som han har att ge till alla sura gubbar som jag själv ­hoppas jag också innerligt att Vår Herre hållit sin skyddande hand över de barn och ungdomar bland hans tidigare läsare som varit för små för att kunna försvara sig själva.