Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

Leif GW Persson: En välsignad vecka

Victoria och Daniel på väg till Haga med nyfödda Estelle. Björn Ranelid gav Melodifestivalen ett ansikte med blonderat hår, skinande av brunkräm och med vita tänder.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppvaknande-spaning

Jag vaknar alltid tidigt om morgnarna eftersom generationer av arbetare i min släkt har krökt mina gener på det viset.

Vaknar tidigt om morgonen då det redan är hög tid att gå till jobbet som väntar, till jorden, till skogen, till fabriken.

Min vila får anstå till kvällen och min bakgrund bestämmer även min dygnsrytm trots att jag sedan länge lever ett helt annat liv och ofta nog skulle kunna ligga kvar i sängen och dra mig halva förmiddagen, om jag så ville.

mörkerspaning

Flertalet av årets dagar präglas mitt liv av mörkret som omger mig.

Det är mörkt långt innan jag går till vila och långt efter det att jag vaknat.

Mörkret gör mig dämpad, nedstämd, gör att jag rör mig mindre och långsammare än annars.

Tidvis plågar det mig svårt, leder mig in i grubblerier kring livets mening.

Ljusspaning

I går morse väcks jag av ljuset utanför fönstret trots att jag vaknat lika tidigt som jag alltid gör. I öster, på andra sidan sjön alldeles nedanför huset där jag bor, ser jag en smal strimma av ljus, bara anar den mellan granskogen och gråsvarta natthimlen ovanför.

Men budskapet är tydligt nog. Ljuset är på väg tillbaka, det Nordiska Ljus som bara omger de utvalda som jag för att kompensera oss för det mörker där vi mestadels vistas.

vårspaning

Sex timmar senare är det nästan tio grader varmt med en gul sol på en blekblå himmel.

För bara en vecka sedan var åkrara och ängar täckta av snö. Nu finns bara enstaka fläckar och snabbt smältande drivor kvar i det skydd som nordsluttningarna ännu bjuder.

Våren som driver vintern framför sig, jorden som glupar i sig solvärmen, plötsligt omättlig som en ökenvandrare som nått fram till källan.

Jag vänder näsan mot vinden, vittrar mot den som min gamla stövare. känner den doft av jord och av skog som jag saknat i snart ett halvår nu.

Doften av det liv som just har återvänt.

Det har varit en välsignad vecka, tillika en lång vecka. Redan för åtta dagar sedan så förlöste Björn Ranelid det svenska folket i en rent andlig mening genom att gå direkt till finalen i Melodifestivalen och vem av oss alla kan vara bättre ägnad för det uppdraget än just han.

I såväl en yttre som en inre mening förkroppsligar nämligen Ranelid det som är Melodifestivalens bärande tanke och levande idé. Det är Björn som äntligen har gett Festivalen ett ansikte, helt enkelt.

Ett ansikte med blonderat hår, skinande av brunkräm och med tänder vita, som det vitaste porslin. Komplett med guldkedja runt den magra halsen, ett rörelsemönster som en påtänd tonåring och en utstyrsel i övrigt som skulle göra Dame Edna grön av avund och stel av åtrå.


I den tid där vi numera lever tror jag att Björn Ranelid kan bli hur stor som helst. Kanske lika stor som Snoddas och Jokkmokks-Jokke i förening och av delvis samma skäl. Det som återstår att göra är närmast detaljer. Lite enkla sångövningar för att nå Snoddas tonträff, variationsrikedom och breda register i den rent vokala delen.

Kanske även att han slipar lite mer på sina texter, hittar några fungerande rim till exempel, når hela vägen fram, så att säga, ända fram till Gulli-Gullan, Ko-Ko, som en gök, jag bjuder dig två rum och kök...

Allt det väsentliga har han ju redan och som så ofta förr har han säkert fått även den Gåvan av Gud. Melodifestivalen kräver en Narkissos som kan svänga i takt med tidens musik och precis som sin föregångare har han givetvis aldrig ägnat en tanke åt hur han hamnade i det sammanhanget.

Bilden i spegeln är den verklighet i vilken han lever och för honom är det gott nog.


Som om inte detta räckte och blev över så har vi också fått vara med om en vanlig bokstavlig förlossning som rört vid Allas Våra Hjärtan. I torsdags morse fick vi en ny liten Prinsessa och sedan några dagar tillbaka lever även våra media i ett rojalistiskt lyckorus.

Att samma media ägnat det dryga året innan åt att ta heder och ära av det lilla flickebarnets mormor och morfar har man redan glömt och förlåtit sig själva. Det är en dålig historia och just nu är det inte tid att berätta den igen.


Bäst i mediaklassen är man som så ofta förr på den största kvällstidningen. Den Kungliga Nedkomsten ägnas en hel bilaga, chefredaktören bjuder personalen på Prinsesstårta täckt med rosa marsipan och även redaktionens moraliska samvete, den kvinnliga kulturchefen, gör självfallet sin plikt.

Gratulerar barnets föräldrar på sedvanligt sätt, som man ju skall göra med alla föräldrar oavsett börd eller belastning, nöjer sig samtidigt med en ynka sked av tårtan för att på tillbörligt vis markera avstånd, och övergår därefter till att låta precis som hon alltid gör i den roll hon sedan länge spelar.

I en moralisk mening lika förutsägbar som Räknenissarnas Guldmyntfot och vem bryr sig längre om att "Mig äger ingen"? Det var länge sedan man trodde på sådant.

Verkligheten är en sak - den verklighet som vi ytterst lever i oavsett om vi vill eller inte - medan beskrivningen av verkligheten numera och allt oftare är en annan och den enkla frågan är hur mycket av den senare som vi tål innan den tar kål på oss alla genom att vända våra blickar från det som faktiskt avgör våra liv.

Som tröst någon gång är det väl helt i sin ordning. Ungefär som Stig Dagerman skriver: att "en dag om året borde alla låtsas/ att döden vilar i ett vitt schatull/inga stora illusioner krossas/och ingen skjuts för fyra dollars skull..."

En dag om året har vi alla råd att låtsas, till och med rätt att göra det och om inte annat för att lindra våra plågor när livet ter sig orättvist och svårt, men inte alla dagar för då kommer vi att tappa greppet om oss själva och våra liv.

Alldeles oavsett hur många Björn Ranelid och nyfödda små Prinsessor som beskrivningen av samma liv erbjuder oss i stället.