Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Leif GW Persson: Centraliserad polis ger nya byråkrater

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I höst kommer riksdagen att besluta att den svenska polisen skall bli en myndighet under ledning av Rikspolisstyrelsen i Stockholm. Om detta råder politisk enighet och det finns inte en byråkrat värd namnet som har något att invända.

Sverige har världens dyraste polisorganisation. I snitt betalar vi en miljon per år för våra cirka 20 000 poliser, totalt tjugo miljarder, och bristerna i den svenska polisens effektivitet beror inte på att den skulle sakna nödvändig utrustning, utbildning eller andra resurser, utan främst på den mycket stora andelen byråkrater inom verksamheten. Färre än hälften av våra poliser arbetar således med den polisiära kärnverksamheten som består i övervakning av ordning och säkerhet, utryckningar i nödsituationer eller att utreda grova brott.

 

Majoriteten av våra poliser är byrå­krater som på olika sätt pysslar om den egna organisationen och i kraft av sitt monopol, frånvaron av konkurrens och obefintliga lönsamhetskrav behöver man heller inte bekymra sig om vare sig den låga effektiviteten eller att de tjänster som man erbjuder allt mer sällan är de som landets medborgare efterfrågar. Lättare att plocka pinnar genom att låta hundratusentals nyktra bilförare lämna utandningsprov än att finka vanliga busar. Lättare att omhänderta en vanskött hamster än att utreda en våldtäkt. Och så vidare, och så vidare med kursen stadigt bort från det som riktigt polis­arbete handlar om.

Riktigt polisarbete är svårt och det är ofta tungsamt av främst det skälet att det har en naturligt repressiv karaktär och att den praktik man ska ägna sig åt riktar sig mot den marginal av befolkningen på några procent som svarar för nästan hela vår brottslighet.

Det är förståeligt att många av våra poliser drivs av en stark längtan att i stället göra någonting annat, att välja det lätta framför det svåra och oavsett att det inte har med det naturliga polisuppdraget att göra. Smitvägarna är många och de otaliga byråkrater som skall förhindra att ännu en "riktig polis" tar den vägen ut har redan förbrukat sitt mandat att peka med hela handen. De har ju själva gjort likadant.

 

Bland just byråkrater finns också en befängd föreställning om att centralisering är ett sätt att spara byråkrater. Genom att bygga på pyramiden med ännu en våning kan tre gamla byråkrater där nere ersättas av en nytillsatt där uppe. I själva verket får man bara ytter­ligare en på köpet samtidigt som man ökat avståndet till det arbetsgolv där nere där allt polisarbete med nödvändighet måste utföras. En fungerande polisorganisation har ett naturligt platt utseende. Den tål nästan ingen överbyggnad alls utan att det går ut över effektiviteten och att det är på det viset följer naturligt av hur riktigt polisarbete ser ut.

 

Ska det vara så jävla svårt att fatta? Det fattar alla, utom de politiker och höga polischefer som leder vår polisorganisation och hur det kunnat bli på det viset är det enda mysteriet i sammanhanget. Centralisering leder till ytterligare byråkratisering och i förening är de närmast dödliga bekämpningsmedel när det kommer till att befordra flit, arbetslust, kreativitet och personliga initiativ. Den som drabbas hårdast av den här utvecklingen är den lokala polisverksamheten. De i allt väsentligt polisfria nittio procenten av Sveriges yta där majoriteten av landets invånare ändå envisas med att bo.

 

Hög tid att göra något annat och bättre och i min nästa kolumn skall jag beskriva hur vi skall bygga upp en lokal polisorganisation här i landet som har en uppklaring och effektivitet som är så hög att den undandrar sig allt byråkratiskt förstånd. Till halva priset per polis då den endast kommer att ägna sig åt vanligt, hederligt, gammaldags och byråkratbefriat polisarbete.

PÅ SPANING

På spaning efter den tid som flytt

I en tidigare kolumn denna sommar spanade jag efter den tid som flytt och alla de märkliga ting som den tog med sig när den försvann. Vad hände exempelvis med Rattmuffen, Bilhandskarna i läder och den käre gamle Väglusen, fartbegränsningarnas och mittlinjens trogne riddare, komplett med hatt, rock, rattmuff och en ständigt nyvaxad Opel?

 

Fördjupad rattmuffs-spaning 1

Om allt detta visar det sig finnas en omfattande kunskap som ännu lever. Bland annat har signaturen Stolt Väglus hört av sig och försökt skingra min okunskap.

Han godtar visserligen både den nyvaxade Opeln, rattmuffen och bilhandskarna men med det viktiga tillägget att jag tydligen missat att den senare utrustningen var anpassad till årstiden. Vintertid, och före kupévärmaren, var rattmuffen ett måste då den tidens bilrattar i plast och bakelit kunde bli helt genomkylda och till och med frostanlupna efter bara några timmars parkering utomhus.

På samma sätt när sommaren kom, och innan vi fick läderklädda rattar, eftersom de tog upp värme lika bra som kyla och att färdas med svettiga händer var direkt livsfarligt. Därför bilhandsken i läder med de ventilationshål som krävdes för att avlägsna förarens transpiration. En annan fördel med de senare var också att de förhindrade det trafikfarliga ofoget att peta sig i näsan under körning.

 

Fördjupad rattmuffsspaning 2

Signaturen Stolt Väglus avslutar med att påpeka att en viktig detalj tyvärr saknas i min redogörelse. Nämligen dekalen på den ständigt nyvaxade Opeln som visade att Mannen Bakom Ratten även var medlem av MHF, Motorförarnas Hel­nykterhetsförbund, detta de svenska grusvägarnas eget Ridderskap. Vad gör det att tiden förändras så länge kunskapen om den lever!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!