Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

Leif GW Persson: Bevisningen mot Thomas Quick

Thomas Quick har dömts för åtta mord. Det finns inga vittnen och ingen teknisk bevisning som talar mot honom.
Foto: JAN DÜSING

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mellan hösten 1994 och sommaren 2001 kommer Thomas Quick att vid sex olika rättegångar dömas för åtta mord. Han har jobbat hårt för att bli det. Han lyckas varje gång och påföljden blir hela tiden densamma, fortsatt rättspsykiatrisk vård. Quick får sitta kvar på mentalsjukhuset i Säter där han i dag suttit i snart arton år.
Vad fanns det då för bevisning mot Thomas Quick?
Det finns inga vittnen och ingen teknisk bevisning som talar mot honom. Däremot finns det mängder av både vittnen och spår som talar för honom, det vill säga att han inte är den gärningsman som han gång på gång påstår sig vara. Domarna är istället grundade på hans erkännanden plus ett påstående att "Quick känner till saker om brottet som bara gärningsmannen och polisen vet om". Gång på gång upprepas detta som ett mantra i domarna mot honom. Quick vet saker som bara gärningsmannen vet...
Det stora problemet är att detta inte är sant. Quicks erkännanden av olika brott är processer som sträcker sig över flera år.

I fallet med Johan Asplund går det således tio år mellan hans första erkännanden och åtalet mot honom. Till en början är hans berättelser om olika mord både mycket diffusa vad det sakliga innehållet beträffar samtidigt som de kryllar av sakfel och är höggradigt förvirrade i en logisk mening.
Detta är också det väsentliga skälet till att flertalet av hans erkännanden inte har gått till åtal. De har helt enkelt inte varit möjligt att placera dem i sinnevärlden på något begripligt sätt.
Ibland har man lyckats bättre. Inte beroende på att "Quick vet saker" utan för att hans förhörsledare, terapeuter, vissa journalister, samt andra källor och personer som han haft tillgång till, lyckats lära honom det väsentliga om de brott han bekänner. Detta i en oavbrutet pågående inlärning där Quicks otaliga gärningsversioner samtidigt blir bättre i den meningen att överensstämmelsen med polisens bild av det hela ökar.

När det väl är dags
för rättegång brukar konsistensen vara hygglig. Kanske inte så märkligt med tanke på att han då haft full tillgång till polisens förundersökning sedan någon månad tillbaka.
Den som haft det främsta ansvaret för utbildningen av Thomas Quick till seriemördare är hans förhörsledare Seppo Penttinen. De träffas första gången våren 1993 och fram till hösten 2001 kommer de att ha i stort sett dagliga kontakter, ofta flera gånger om dagen, och sammantaget kommer de under den här perioden att prata och umgås med varandra under tusentals timmar.

Kontakterna mellan den misstänkte Thomas Quick och hans förhörsledare kan beskrivas som en långvarig och djup relation. Den finns endast delvis noterad i förundersökningsmaterialet, i form av några hundra förhör, rekonstruktioner, minnesanteckningar etcetera, men huvuddelen av deras samvaro är inte dokumenterad av det enklaste skälet att man då oftast suttit och bluddrat med varandra på telefon och pratat om saker som man inte bör prata om. Inte utanför tjänstetid och på telefoner som normalt aldrig används vid kontakter mellan en mordmisstänkt och hans förhörsledare.
Gång på gång återkommer också spåren efter dessa juridiska och mänskliga besynnerligheter i utredningens dokumentation. "Det sa jag ju när jag ringde dig i går kväll", konstaterar Quick... "har du redan glömt det"... och ungefär där brukar Penttinen vilja byte ämne och återvända till till exempel det mordvapen som han suttit och tjatat om i drygt ett år. Var det ett fälgkors, en sten eller kanske en domkraft? Var det möjligen något av metall, eller trä eller något helt annat som ingen av dem tänkt på?

På samma sätt är det med relationerna mellan polisens förhörsledare, terapeuterna på Säter och deras gemensamma huvudperson Thomas Quick. Polisförhör och terapi varvas utifrån en gemensam målsättning om att få "Quick att berätta" om sina brott och detta oavsett om den som ställer frågorna har vit rock eller inte. Här gäller det att hjälpas åt i jakten på sanningen, det vill säga Thomas Quicks hävdade skuld, och detta oavsett om det ursprungliga uppdraget bestod i att hjälpa honom med hans psykiska problem eller säkra bevisning mot honom i en mordutredning.
- Kan inte du ta upp det här med honom i terapin, säger Penttinen till Quicks terapeut Birgitta Ståhle som givetvis lovar att se vad hon kan göra.
Tillsammans med min kollega psykiatrikern Ulf Åsgård har jag ägnat ett antal år och några tusen timmar åt att gå igenom förundersökningsmaterialet i domarna mot Thomas Quick.

Intressant och skrämmande läsning på ett sätt som man kanske inte omedelbart tänker på när det handlar om seriemord eftersom det är utredningen av dem som skrämmer långt mer än de serie-mördarskrönor som Thomas Quick och han ovan nämnda medhjälpare lyckas komma fram till.
Detta beroende på att Thomas Quick inte har en aning om de mord han erkänt och så småningom dömts för. Beroende på att de som försökt lära honom tillräckligt för att han skall passera sin examen i domstolen heller inte kan särskilt mycket. Vare sig om seriemord och seriemördare i största allmänhet eller ens om de fall som Thomas Quick tagit på sig.