Leif GW Persson
Varje gång jag läser ännu en förklaring till Greklands ekonomiska kris kommer jag att tänka på hans berättelse om de två sluga skräddarna som skall sy nya kläder till sin Kejsare. Kläder av ett magiskt tyg som är så märkvärdigt att mindre begåvade personer inte ens kan se det. En naken Kejsare som i all sin prakt stoltserar inför en imponerad omgivning ända till han passerar framför det lilla barnet som påpekar att han ju faktiskt går omkring naken.
Svårare än så är det inte. Betrakta frågan med barnets ogrumlade ögon och ge faderulingen i alla dessa ekonomiska experter som hela tiden men på olika vis lägger ut texten om samma sak.
Grekland har en statskuld på närmare fyra tusen miljarder kronor vilket motsvarar ungefär 175 procent av landets bruttonationalprodukt (BNP). Landet har en mycket omfattande och kostsam byråkrati som till stora delar befolkas av mutkolvar och vanliga latmaskar. Skattemoralen är låg bland befolkningen som helhet och obefintlig bland de som har möjlighet att välja om de vill betala skatt. Landet styrs sedan flera decennier tillbaka av politiker som kräver att europeiska skattebetalare med hjälp av sina surt förvärvade sparmedel skall betala grekernas konsumtion.
Det enklaste sättet att vinna väljarnas gillande. Lova dem guld och gröna skogar i form av löner, semestrar, kortare arbetstid, pensioner och offentliga tjänster som de faktiskt inte har råd med samtidigt som du ser till att själv ta för dig den största biten av kakan. När Greklands politiker åker till Bryssel för att trilskas med sina långivare är det inte med allmänna färdmedel, medförd matsäck och övernattning på vandrarhem vilket ju vore både logiskt och rimligt med tanke på deras situation och hur de hamnat där.
Tvärtom - enligt vedertagen grekisk modell och för ännu ett par tiotal lånade miljoner - så genomförs den Canossavandringen med hjälp av privata jetplan och helikoptrar, limousiner, de största sviterna på de bästa hotellen, överdådiga middagar och luncher och varje minister medför givetvis det vanliga entouraget på dryga tiotalet medhjälpare vars egentliga arbetsuppgifter undandrar sig allt utom en grekisk bedömning. Skräddarsydda kostymer, Rolexklockor och inte en tagelskjorta så långt ögat ser.
Bara en hoper vanliga skojare som lever och ser ut som de faktiskt lär och vad hände för övrigt med den typen av ekonomisk granskande journalistik?
Vi talar alltså om de politiska ledarna för att land som i avgörande stycken lever på att upplåta sina badstränder, hyra ut solstolar, odla oliver och tillverka fetaost.
Nu har de kommit med ännu ett förslag om hur de skall få ordning på sina affärer.
Förutsatt att de får låna ytterligare femhundra miljarder, och att deras utländska långivare skriver ner sina fordringar med mer än så, är man villig att försöka minska sitt budgetunderskott med etthundratjugo miljarder per år genom en kombination av ökade skatter, försäljningar av statliga tillgångar och besparingar inom den offentliga sektorn.
Alldeles oavsett hur man nu lyckas med det senare, tidigare har det ju inte gått så bra om jag nu skall uttrycka mig milt, är det inte ens ett dåligt förslag i en ekonomisk mening. Det är ett dåligt skämt och den enda förhoppningen i det sammanhanget är att de som har lagt fram det har gjort det mot bättre vetande och i hopp om att deras omgivning ännu en gång skall göra omfattande ekonomiska eftergifter för att försöka undvika ett politiskt och ekonomiskt sammanbrott i ett land som sedan många år är stadd i ett djupt demokratiskt förfall.