Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Kling och Klang
i verkligheten

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Spaningar

Mediespaning 1: Sockersöta Alicia bröt armen i pulka
Den stora nyheten denna helg i min alldeles utmärkta lokaltidning, Södermanlands nyheter, handlar om lilla Alicia från Gnesta, fem år, som åkt pulka rakt in i ett staket och brutit armen. Alicia finns med på bild på både förstasidan och mittuppslaget. Hon är söt som en sockerbit och när jag ser hennes lilla tumme som sticker ut ur gipsbandaget så rör den även vid mitt ärrade fadershjärta.

 

Mediespaning 2: Den ansvarige går inte att nå
"Skyddsstaket bröt pulkaåkande Alicias arm" konstaterar tidningen i rubriken och eftersom Södermanlands Nyheter inte slarvar med sitt uppdrag har man givetvis ställt den skyddsstaketsansvarige politikern mot väggen. Han heter Berndt Ullström och är ordförande i kultur- och tekniknämnden i kommunen. Hans politiska hemvist framgår inte av artikeln men det kan göra detsamma eftersom han svarar precis som alla andra som han oavsett politisk hemvist och mandat. Inledningsvis konstaterar han således att den "ifrågavarande backen" inte är "någon pulkabacke i officiell mening" och vad själva staketet beträffar hänvisar han till de ansvariga tjänstemännen på kommunen och i den mediala meningen är det pang på nästa rödbeta. Han heter Lars Edenhofer och teknisk chef i Gnesta kommun och ansvarig tjänsteman. Som man tyvärr inte har lyckats nå för en kommentar och var har jag hört det förut?

 

Mediespaning 3: Vem kan annat än att älska Sverige?
Lilla Alicia, fem år som brutit armen, när hon åkt pulka utför en backe trots att den inte är det i en officiell mening och den ansvarige tjänstemannen som inte gått att nå. Sverige i sammanfattning och vem kan annat än älska ett sådant land där livet och verkligheten är beskaffad på det viset.

När man pratar om dåliga poliser brukar man ofta likna dem vid konstaplarna Kling och Klang i Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump. Själv tror jag att verkligheten är mer komplicerad än så. Kling och Klang är visserligen enfaldiga men de är också nitiska. De får hela tiden saken om bakfoten och i förening med deras flit kommer detta att leda till rättsförluster för den allmänhet som de är satta att tjäna. Bland livs levande poliser tror jag inte att just den kombinationen är särskilt vanlig och ju grövre brott vi talar om desto mer sällsynt blir den.

Samtidigt finns det undantag och det bästa exemplet som jag kan komma på är den åklagare och den utredare som under drygt tio år bär ansvaret för att måla om mytomanen Sture Bergwall till seriemördaren Thomas Quick. Den insatsen i Rättvisans tjänst kommer att kosta de svenska skattebetalarna ett par hundra miljoner kronor och för de pengarna har Sverige och dess medborgare fått en oskyldig som sitter inspärrad sedan tjugo år tillbaka. Detta har i sin tur fått till följd att ett halvdussin riktiga mördare har klarat sig, att de anhöriga till offren vållats ett mycket stort och onödigt lidande och att förtroendet för den svenska rättsapparaten har skadats i märgen vilket är bra betalt för sådana tjänster. Så kan det bara bli när verklighetens Kling och Klang ges tillfälle att överträffa sina diktade motsvarigheter och ingen skulle drömma om att beskylla dem för ha varit lata. Det var precis tvärtom.

Det finns dock skillnader i förhållande till den litterära förlagan. Man behöver således inte läsa särskilt många förhör med "seriemördaren Thomas Quick" för att fatta att såväl den ansvarige åklagaren som den polis som håller i det praktiska inte bara tror på tomtar och troll i största allmänhet utan även på att den snälla tandfén bär vit rock och att storken är far till alla barnen. Detta tror jag inte att ens de riktiga Kling och Klang hade köpt. Inte att tandfén kutar omkring i vit rock. För att tro på det måste man nog ha varit både Justitiekansler och domare i högsta domstolen och lyckligtvis är det ganska få av oss som har den bakgrunden.

En betydligt vanligare typ än Kling och Klang är de poliser som förenar enfald med lättja - låt oss kalla dem Knoll och Tott för att undvika förväxling med Kling och Klang - och senast jag stötte på dem var alldeles nyligen. Veckan före jul fick nämligen polisen i Katrineholm in en anmälan från en bonde som uppgav att han hade blivit bestulen på 69 kor och Knoll och Tott kallades in under fanorna för att återställa lag och ordning på trakten.

Med Knoll och Tott är det på samma gång mycket enkelt. Den lilla tid som de tillbringar på jobbet ägnar de helt åt att försöka smita från själva arbetet och man betraktar varje brottsanmälan som en rent personlig förolämpning.

Efter att ha sovit på saken i en hel månad, det handlade tyvärr om en stöld som fått större uppmärksamhet än ett spaningsmord så det tog längre tid än vanligt, kunde man så äntligen genomföra den enda tänkbara utredningsåtgärden och skriva av ärendet då man "saknade spaningsuppslag".

När vi tog upp de försvunna korna i programmet "Veckans Brott" stod tipsen och spaningsuppslagen däremot som spön i backen och med tanke på att flertalet av de som hörde av sig också talat med både Knoll och Tott framstod avskrivningsbeslutet som lite märkligt. Svårighetsgraden verkade heller inte överväldigande. Jag får till och med för mig att även Göran Lambertz skulle kunna klara upp det här brottet. Nu har utredningen tagits upp på nytt och Knoll och Tott har somnat om. Äntligen befriade från varje störande tanke på 69 kor som fått vingar och i trygg förvissning om att lönen kommer som vanligt den tjugofemte i månaden.