Leif GW Persson
Ett krig i Mellanöstern som aldrig tycks ta slut, den politiska situationen i nordöstra Afrika och miljontals människor som flyr för sina liv.
De rent konkreta fasorna slipper vi ifrån men inte efterverkningarna. Hur flyktingströmmarna plötsligt blivit den fråga som ligger överst på dagordningen inte bara i Sverige utan inom hela EU, hur rädslan för muslimsk terrorism plötsligt börjar styra vår egen inrikespolitik trots att vi förvisso har viktigare frågor att ta itu med. Utbildning, arbetsmarknad, sjukvård, åldringsvård och vårt i stort sett obefintliga försvar mot en yttre angripare. Kort och sammanfattningsvis de nödvändiga förutsättningarna för att Sverige skall kunna fortsätta som just Sverige.
Här hemma har ju den delen av diskussionen mest handlat om Sverigedemokraternas politiska framgångar och tyvärr har deras motståndare inte klarat den debatten särskilt väl. Just den här gången valde ”Enfrågepartiet” rätt frågor och med tanke på hur utvecklingen i vår omvärld och här hemma ser ut tror jag dels att vi ska vänja oss vid att SD i nästa val kommer att hamna kring de tjugo procent av väljarna där man redan i dag ligger i de politiska opinionsmätningarna. Ett SD som är ungefär lika stort som alla andra liknande partier ute i Europa och givet det folkliga missnöjet inget att förvånas över. Mitt hopp i den delen står då till att alla andra partier så dags ska prata om det som är väsentligt för Sveriges överlevnad.
Oroande tecken i tiden. Ett England som väljer att lämna den Europeiska Gemenskapen betyder visserligen inte att EU har slagits i kras men den tallrik vilken Europa skulle äta från i samförstånd och enligt rättvis fördelning har i vart fall blivit rejält naggad i kanten. Sett till sitt ursprung var den europeiska gemenskapen inte främst en fråga om ekonomi. I än högre grad handlade det om att bevara freden i Europa. Detta ”Civilisationens Hemvist” där vi också bar på orsakerna till världshistoriens två största krig.
Människors minne är kort. Det senaste av dem tog slut för sjuttioett år sedan och om vi nu skulle få ett tredje – i så fall det sista i mänsklighetens historia med tanke på den makt till mänsklig förgörelse som samma mänsklighet numera förfogar över – så är jag övertygad om att även det kommer att börja i Europa. Svåra frågor, svåra beslut som kräver både klokskap och eftertanke. Plus ett litet enkelt första steg som vi alla måste ta. Att inte förledas att göra det på Dumskallars villkor.
Mot bakgrund av det senast sagda känner jag mig också fri att önska alla ett gott nytt år och till den avgörande frågan om hur det egentligen förhåller sig med Putin och Trumps andliga gemenskap tänkte jag återkomma i min nästa kolumn. Ett mer spännande ämne än så finns nämligen inte.