Leif GW Persson
I veckan som gick uttalade sig vår statsminister Stefan Löfven om den dramatiska ökningen av ”förnedringsrånen”. Unga människor som rånar andra unga människor och i samband med detta också passar på att förnedra sina offer, filma övergreppen och lägga ut dem på nätet (Expressen, 12 februari). Den bärande enskilda orsaken till detta, enligt Löfven, var de skattesänkningar som genomfördes under den borgerliga regeringstiden för snart femton år sedan och den sociala nedrustning som följde i spåren efter dessa.
När jag var hälften så gammal som nu försörjde jag mig under åtskilliga år som rådgivare i kriminalpolitiska frågor i regeringskansliet. Jag har haft åtskilliga uppdragsgivare i Löfvens position och om då hade varit nu hade jag starkt avrått honom från att säga det han sa. Skälen till detta är följande.
Man ska vara försiktig när det kommer till att uttala sig om förändringar i den här typen av brott. Första gången som rån bland ungdomar blev en stor fråga var för drygt tjugofem år sedan, samma rubriker då som nu, och vad gäller gruppers förtryck och förnedring av enskilda bär vi på en historisk tradition som tycks leva oavsett klasstillhörighet för att istället drivas av kulturella, etniska och gruppvisa motsättningar.
Sedan sjuttio år tillbaka är det olika sociala orsaker som dominerar våra förklaringar till enskilda individers högst varierande kriminalitet. Inte beroende på att de är bättre än alternativa förklaringsmodeller av till exempel en kulturell, genetisk, medicinsk eller psykologisk karaktär utan av andra skäl. Majoriteten av våra kriminologer har en sociologisk bakgrund och den verklighetsbeskrivning som de torgför är i vart fall överseende och till och med förlåtande mot de grupper och individer som de omfattar. Att den i bästa fall bara förklarar femton procent av den brottslighet som den påstår sig förklara, blir därmed – givet de betydligt mer hårdhänta alternativen – en underordnad fråga i det politiska sammanhanget.
GW:s spaningstips
Amanda Lind-frisyr-spaning
För en tid sedan uttalade sig vår kulturminister Amanda Lind om sitt intresse för film och det hon sa var lika tankeväckande som om ärkebiskopen hade valt att diskutera den obefläckade avelsen i termer av ett juridiskt omtvistat faderskapsärende. Kan hon bara leverera mer av samma innehåll och halt kommer det att bli lika spännande som den frisyr som hon valt att bära. Dessa dreadlocks som ursprungligen uppstod för 3 600 år sedan inom den minoiska kulturen på Kreta för att i modern tid vinna spridning bland rastafarianhängare och Jamaicanska reggae-musiker. Med tanke på att Lind tillbragt i stort sett hela sitt 40-åriga liv i övre Norrland och av en yttre granskning att döma även tycks sakna Jamaicanskt ursprung blir det hela svårförklarligt för en gammal stöt som jag.
Aboriginsk-Björnviskar-spaning
Frågan lämnar mig ingen ro och när jag utforskar hennes bakgrund tätnar mysteriet ytterligare. Enligt uppgifter jag inhämtar är Amanda gift med ”filmaren och multikonstnären” Björn Ola Lind som dessutom lär vara både aboriginsk hedersmedborgare och en mycket aktiv ”björnviskare”. Under mitt sökande på nätet hittar jag även en film där Björn Ola sitter på golvet och blåser i en trälur på närmare ett par meters längd och frambringar de märkliga läten som tydligen måste till om man ska viska till björnar. Och vad nu detta har att skaffa med Australien och dess ursprungsbefolkning är inte alldeles enkelt att begripa för en gammal stöt som jag.
Varnad-är-väpnad-spaning
Om herrskapet Lind hade varit verksamma i det gamla onda Östtyskland hade de naturligtvis varit givna spaningsobjekt för Stasi. Hur det är med den saken hos dagens svenska Säpo och deras avdelning för författningsskydd vet jag inte men med tanke på de uppgifter som jag själv fått fram (det finns mer av samma slag, åtskilligt mer, som jag av spaningstekniska skäl måste förbigå med tystnad) vill jag ändå passa på att ge dem tipset. Varnad-är-väpnad, som Churchill sa, och må i övrigt Vår Herre hålla sin skyddande hand över den svenska kulturen.