Leif GW Persson
GW:s spaningstips
Allmän svensk debattspaning
Den allmänna debatten här i landet är sedan länge en fesljummen historia. Det är likgiltigheten som härskar och enda sättet att få den vanlige mediakonsumenten att ens avbryta en pågående gäspning är att påstå något alldeles häpnadsväckande om en allmänt känd och respekterad offentlig person. Typ att ”landets statsminister är pedofil”. Allt annat är bortkastat genom att media under de senaste tjugo åren i stort sett dagligen har furnerat sina läsare och tittare med avslöjanden om alla ”kändisars” mänskliga tillkortakommanden. Allt handlar om personer, inte principer, och det finns inget krut kvar som är torrt nog.
Från maktens korridorer-spaning
Av de senaste fyrtio åren har jag tillbragt alldeles för många i det som enklast kan beskrivas som den politiska maktens serveringsrum. Under den tiden har jag bland annat träffat drygt ett halvdussin statsministrar samt ett betydligt större antal vanliga statsråd. Givet min roll här i livet – jag är ju ändå en människa som lever på andras uselhet – är det därför med sorg i hjärtat som jag nödgas konstatera att jag är fullkomligt övertygad om att ingen av dem har varit just pedofil. Att därmed hävda att de alla har varit moraliskt fullödiga vore naturligtvis inte sant. Där finns några som i en mänsklig och moralisk mening tummat på den nåd som deras väljare gett dem. Samtidigt en förskräckande majoritet som varit vanliga, hyggliga, hederliga och hårt arbetande människor.
Det stora avslöjandet-spaning
Som kolumnist vore det naturligtvis en nåd att stilla bedja om att få chansen att kunna bjuda sina läsare just det där stora avslöjandet som får öronen att trilla av dem och deras käkar att dingla fritt men när det kommer till sådant har jag tyvärr inte så mycket att erbjuda. I nästa kolumn tänkte jag i stället berätta en annan historia om de maktens män och kvinnor jag lärt känna. Om det som är Sveriges styrka i den där meningen som egentligen räknas trots att det går helt på tvärs med idén om Det Stora Avslöjandet.
Samtidigt var det precis det man gjorde. Gav dem ytterligare sjuhundrafemtio miljarder av omvärldens skattepengar och det enda man åstadkom med det var att se till att landets statsskuld snart kommer att motsvara hela dess bruttonationalprodukt under drygt två år. Det var inget klokt beslut, det inser varje tänkande människa och så långt om de politiska villkor under vilka jag själv och de flesta andra lever.
På det privata planet har jag ägnat mig åt att ge ett större antal intervjuer med anledning av att jag kommer ut med en ny roman om drygt en vecka. Det var heller inte något klokt beslut men det var jag själv, och bara jag själv, som tog det.
Under mitt liv har jag blivit intervjuad i olika media vid åtskilliga tusen tillfällen. Första gången jag hamnade på förstasidan i landets största morgontidning var jag sjutton år gammal, framgångsrik deltagare i den tidens stora kunskapstävling för landets gymnasister, ”Vi som vet mest”, och sedan har det bara rullat på. Ännu ett personporträtt, ännu en upprepning av det som tidigare har sagts om mig och varje gång jag betraktat den bilden av mig själv har jag tänkt att det är inte jag.
Med tanke på att jag svarat så sanningsenligt som möjligt på de frågor som jag fått och att jag nästan alltid har blivit korrekt citerad kan ju detta tyckas vara högst märkligt och jag skall försöka förklara vad jag menar. Hur det går till när en människa blir fången i den offentliga beskrivningen av sig själv. Genom att svara på ständigt samma frågor. Frågor som jag samtidigt själv har väckt och jag skall nöja mig med ett exempel.
I min självbiografi Gustavs Grabb som kom ut för några år sedan berättade jag om det alkoholmissbruk som jag levt med under hela mitt vuxna liv och som jag för övrigt lade grunden till ungefär samtidigt som jag hamnade på förstasidan i DN. Anledningen till att jag började dricka så tidigt var att jag med hjälp av alkohol försökte hantera den ångest jag levt med så länge jag kan minnas. Skälet till att jag valde att berätta om det var ett försök att göra mig fri från den återkommande offentliga beskrivningen av mig som den framgångsrike riksbuffeln som alltid gått rakt fram utan att ägna en tanke åt de hinder som jag eventuellt kunde möta på vägen. Och en poäng med att göra det var att det kanske skulle kunna skänka lite tröst och lindring åt alla de andra som levt i samma elände utan att lyckas dölja det genom sina aktiva handlingar eller genom att hålla upp ett yttre som är den raka motsatsen till den du är.
Jag har ägnat hela min vakna tid åt grubblerier. Åt existentiella frågor som handlat om rätt och fel, om skuld och ansvar. Mest åt att oroa mig över i stort sett allt och alla. Det är jag, det är så det ser ut i mitt huvud och det logiska tänkande och den flit som min omgivning noterat är bara mitt sätt att försöka överleva. Jag har bränt mitt ljus i bägge ändar, för säkerhets skulle eldat det även på mitten.
Hade jag kunnat välja hade jag valt att slippa göra det. Nu blev det som det blev och det är inte jag.
