Leif GW Persson
Möjligen är det ett ålderstecken att mitt huvud har så svårt att släppa det jobb som jag lämnade i veckan som gick. Förhoppningsvis är det dock inte så illa. Jag ska förklara varför och i grunden är det ganska enkelt. I sak handlar det om att välja mellan omsorgen om en dvärghamster och 150 ouppklarade mord. Döm själva.
Den andra maj beslutade länsstyrelsen i Stockholm att omhänderta en dvärghamster och redan samma dag verkställdes beslutet av en patrull från polismyndigheten i Stockholm.
Hamstern är numera placerad i fosterhem i avvaktan på att man ska hitta en ny matte och husse åt den och den lär må alldeles utmärkt. "Handtam och i god kondition", enligt den omfattande utredningen.
Anledningen till detta ingripande var att hamsterns matte, en tidigare ostraffad kvinna på dryga femtio år, redan i februari hade ålagt djurförbud genom att hon hade vanvårdat en kanin. Inte så att hon hade kört den i mikrougnen eller använt den för hemliga medicinska experiment utan det handlade mer om att hennes allmänna omsorger om kaninen hade lämnat en del i övrigt att önska vad gällde utfordring, boende och den mer känslomässiga biten.
Faktum är att det finns mycket som talar för att kaninen – och därefter den dvärghamster som samma gärningskvinna skaffat i strid med förbudet – levt under samma omständigheter som några tusen människobarn i Stockholm som får växa upp med störda föräldrar utan att vare sig polisen, de sociala myndigheterna eller ens de djurvårdande organen ägnar någon som helst uppmärksamhet åt de liv som de lever.
Hur som helst. För en gångs skull ett både rådigt och omedelbart ingripande från polisen i Stockholm och den som vi främst skall tacka för det är den tidigare polismästaren Carin Götblad. Denna framsynta och djupt kännande kvinna som i kraft av sitt starka intresse för våra fyrbenta vänner redan för ett år sedan inrättade en särskild djurskyddsrotel vid polisen i Stockholm. I dag omfattar den totalt femton poliser och har en årlig budget på ett motsvarande antal miljoner men tanken är givetvis att verksamheten skall bli betydligt mer omfattande än så.
Med tanke på all kritik som polisen i Stockholm annars har utsatts för är detta minst sagt hoppingivande. Man har den lägsta brottsuppklaringen i landet trots att man har flest poliser per invånare och under de tio år som fru Götblad satt vid makten till utvecklingen stadigt ner i källaren och alldeles oavsett om vi talar om grova våldsbrott som våldtäkter, misshandel och rån – där sannolikheten att gärningsmännen åker dit och blir dömda ligger mellan tio och femton procent – eller de vanliga narkotikabrott, bostadsinbrott, bedrägerier, fickstölder och åldringsbrott som numera är en i allt väsentligt helt riskfri inkomstkälla i vår Kunglia Huvudstad.
Eller om man nu skulle komma på tanken att ta steget fullt ut och mörda någon. Hos polisen i Stockholm finns 150 ouppklarade mord som aldrig kommer att bli preskriberade och flertalet av dem samlade man för övrigt på sig under den Götbladska tiden. Sedan några år tillbaka handläggs de av en särskild Cold casegrupp vid länskriminalen i Stockholm och resurserna för det uppdraget är givetvis på en helt annan nivå än när det handlar om hästar, hundar, katter, kaniner, undulater och en och annan vanlig pytonorm.
Under de två år som verksamheten med att klara upp gamla mord har pågått så har man avdelat hela två poliser som på deltid skall försöka hitta ett par hundra mördare och se till att de får sitt straff för att man på det viset till sist skall kunna ge någon lindring till offrens tusentals anhöriga. Varför man nästan aldrig lyckas med den saken är kanske inte så svårt att förstå.
Med tanke på att valet mellan ett vanskött djur och en mördad människa ytterst styrs av politiska beslut så måste både brottsoffren och deras anhöriga vara dumma i huvudet.
Varför skaffade ni er inte en dvärghamster i stället?