Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Leif GW Persson

Hög tid att sjunga en lovsång till vården

Efter tre månaders påtvingad bortavaro kan jag så äntligen återvända till gården i Sörmland för att fira påsk med familjen och återfinna mig själv. Det är där som jag har mitt hjärta, det är där jag vill leva och det är där jag vill dö. Precis som en vanlig Zlatan fast i min lilla bit av Sverige och utan några fysiska jämförelser i övrigt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

FAKTA

Sjukhusmat-spaning

Om jag nu skall säga något kritiskt om min erfarenhet av vården på temat "den gnällige patienten" så får det bli om maten. Den förtryckta matsedel som jag erbjöds att välja från verkade visserligen lovande nog men de två försök som jag gjorde avbröt jag på ett tidigt stadium eftersom jag inte ville äventyra den övriga vårdinsatsen. I stället ringde jag till hustrun och som den trogna och goda kvinna hon är infann hon sig redan inom en timme omgiven av himmelska dofter från de påsar som hon medförde från en närbelägen och fullt begriplig krog.

Guleböj-spaning

På kvällen efter operationen får jag i hustruns frånvaro trösta mig med en banan och i förening med den generösa morfindos som jag intagit till förrätt hamnar jag omgående i närmast lustfyllda språkliga spekulationer. Som ju alla svenskar vet så heter banan "guleböj" på norska. Något som samtidigt alla norrmän envist förnekar. Banan heter "banan" även på norska.

Morfinpåverkad Guleböj-spaning

Varför i hela fridens namn de nu gör det, tänker jag i mitt upprymda tillstånd, eftersom ordet faktiskt beskriver den frukt som du just avser att sätta i dig och gör det på ett närmast genialt särskiljande sätt. Undrar just vad de kallar en melon, tänker jag men i just det ögonblicket måste jag ha somnat eftersom jag ännu inte har något svar att ge dig.

Hem-till-gården-spaning

Inleder min återkomst till gården med en promenad mellan ytterdörren och bryggan nere vid sjön. Visserligen på kryckor men med samma stolthet som en gammal dressyrhäst under en väl genomförd passage. Direkt därefter intar jag så äntligen mitt arbetsrum högst upp i huset, och femtio trappsteg dit, för att inleda arbetet med den kolumn som jag skall skicka till tidningen på påskafton. Hemma, äntligen hemma!

När jag hamnade i rullstol i början på februari blev huset på landet lika ointagligt som en borg även för mig som ju bor där sedan många år tillbaka. Redan stentrappan utanför ytterdörren var omöjlig att forcera utan hjälp av andra och trösklarna inne i huset var plötsligt höga som hus. I stället fick jag stanna i lägenheten i staden. Rulla mellan skrivbordet, kylskåpet, toaletten och sängen.

Utan att få något vettigt uträttat oavsett var jag nu hamnade och med huvudet upptaget av dystra tankar. Nyttiga som en påminnelse om de liv som många av oss tvingas leva men svåra att leva med för den som blivit van vid något annat. Att ständigt försöka fånga den dag som man helst vill leva förutan.

För tre veckor sedan fick jag en ny höftled och därmed också hoppet tillbaka om att kunna återvända till ett bättre liv. På kvällen efter operationen kunde jag häva mig upp och stå på egna ben och redan dagen därpå ta de första stapplande stegen med hjälp av mina kryckor. Och på skärtorsdagen var det dags att åka hem till gården igen.

I år har våren kommit utan mig som åsyna vittne men alla tycks vara på plats för att hälsa mig välkommen. Tranorna, gässen och viporna är där, spelar för full orkester, hjortarna som betar ute på fälten, en ensam älgtjur som står mitt på ett gärde. Betraktar mig eftertänksamt när jag svänger in i allén och själv har jag inte minsta tanke på att vi skall ses till höstens älgjakt. Det räcker så gott med det som han just har gett mig.

Men nog om detta och hög tid att sjunga en lovsång till Vården.

Enligt sjukvårdsstatistiken kommer jag att vara en av de knappt 20 000 patienter som gick igenom en höftledsoperation under 2014. I mitt fall ägde den rum på S:t Görans sjukhus i Stockholm som drivs i regi av Capio och om nu de övriga 20 000 har gjort samma erfarenheter som jag är den enda rimliga förklaringen att Sverige måste ha den bästa sjukvården i världen. Personalen är höggradigt professionell när det kommer till det praktiska hantverket. Samtidigt inkännande och empatisk på det där viset som får dig att känna dig utvald utan att du riktig fattar hur det har gått till. Att det är just dig som de bryr sig om. Oklart varför och eftersom alla medpatienter som jag stöter på verkar lika nöjda som jag.

De ger dig genomgående raka besked och lovar vare sig guld eller gröna skogar. Det här som hon eller han skall göra nu kommer att göra ont. Samtidigt nödvändigt och så fort det är avklarat skall man se till att åtgärda den smärta som följde naturligt av det första uppdraget.

När de vid enstaka tillfällen "duttar" med dig - något som även starka män som jag kan behöva i skarpa lägen - sker det utan minsta ifrågasättande av din manlighet. Faktum är att jag inte ens tänker tanken att jag just har bejakat min mjukare sida.

När jag på fjärde dagen lämnar S:t Göran för att åka hem och inleda vandringen tillbaka till livet får jag några ord på vägen av den kirurg som höll i kniven. Det är inte så att jag bara varit där och "bytt från vinter- till sommardäck". Det kan jag hälsa den av mina andra läkare som sagt så och själv skulle han aldrig drömma om att uttrycka sig på det viset. Att byta ut en höftled är ett allvarligt ingrepp och om den sitter i en patient med mina hjärtproblem så gör det inte saken enklare. Att ta sin uppgift på allvar, tänker jag och nickar instämmande. Och om ni nu undrar vad han heter så tänker jag inte säga det. Namnet behåller jag för mig själv. Utifall att jag skulle behöva honom igen.