Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Hög tid att politikerna slutar prata strunt om gängvåldet

”För tio år sedan var dessa brott ett ytterst udda inslag i vår statistik men sedan flera år utgör de fyrtio procent av det dödliga våldet”, skriver Leif GW Persson. Foto: FRITZ SCHIBLI

Dödsskjutningarna bland unga kriminella män i våra mest segregerade förorter har blivit den enskilt största politiska frågan under det senaste året och som en följd av det håller hela vår kriminalpolitik på att kantra.

Partierna springer i kapp för att kunna bryta det målsnöre där goda delar av den vanlige medborgarens rättssäkerhet riskerar att spolas ner i vasken utan att man får något av värde istället.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det problem vi pratar om handlar om tusentalet personer, det vill säga en tiondels promille av landets befolkning. Invandrarpojkar, grovt kriminella, och under de senaste tio åren har drygt tvåhundra av dem blivit dödade i uppgörelser mellan olika nätverk, gäng och fraktioner. Dessutom ytterligare ett dussin som varit helt oskyldiga men råkat finnas i deras sociala eller geografiska närhet, deras kvinnor, barn eller grannar.

För tio år sedan var dessa brott ett ytterst udda inslag i vår statistik men sedan flera år utgör de fyrtio procent av det dödliga våldet. Dessutom med en uppklaring på mindre än en fjärdedel jämfört med vanliga mord där nästan alla klaras upp.

Det politiska svaret har varit givet från början. Längre och hårdare straff och numera oavsett ålder, allt mer av hemliga tvångsmedel, teknisk övervakning och nu senast särskilda områden där vem som helst utan brottsmisstanke skall kunna visiteras av polisen. Den så kallade tystnadskulturen – att oavsett om man är offer, gärningsman eller vittne kniper käft om det man varit med om – skall nu brytas genom att de inblandade gärningsmännen skall erbjudas rabatter om de golar ner de andra eller att de som vittnar skall kunna göra det anonymt vilket kommer att drabba långt fler som inte har med saken att göra än de som är målet för åtgärderna.

Att skriva nya lagar är det enklaste och billigaste som finns.

I allt detta finns en våldsam övertro på effekten av straffhot och inlåsning som man dessutom valt att rikta mot de som är mest immuna mot just sådant. Att skriva nya lagar är det enklaste och billigaste som finns. Den politiska motsvarigheten till att gå ner på gymmet i riksdagshuset, dra in magen och spänna överarmarna och som åtgärd mot våra grövsta brott lika effektivt.

Vad det handlar om är att få till stånd en fungerande organisation av poliser, åklagare och andra myndighetsföreträdare. Övervakning, spaning och att någon tittar på dessa ton med outredda grova brott som visserligen inte slutade med att någon blev dödad men där gärningsmännen ändå var desamma. Några hundra specialrekryterade personer i en organisation öronmärkt för uppdraget och därmed ett problem som vi med säkerhet kommer att kunna halvera inom de närmsta åren. Inom ramen för gällande lagstiftning och till en kostnad av ett par hundra miljoner.

Så hög tid att våra politiker slutar prata strunt, spänna biceps och vader till priset av allas vår rättssäkerhet, och ser till att få någonting gjort!

GW:s spaningstips

Om-något-helt-annat-spaning

Man ska vara försiktig med vad man säger om sig själv i intervjuer och särskilt när det kommer till vanliga krämpor och andra tillkortakommanden.

När jag för några dagar sedan fick frågan om hur jag mådde svarade jag att frånsett ett par brutna revben som jag nyligen ådragit mig ”i samband med jakt” mådde jag som jag förtjänade efter att under ett långt liv försökt gräva min grav med hjälp av såväl knivar och gafflar som tallrikar och buteljer.

Sanningen-är-ofta-en-annan-spaning

Den mediala vinkeln var därmed given. Den åldrade professorn som i sin jaktliga gärning och kampen mot de ogina elementen sånär hade råkat ta kål på sig själv. ”Mannen från Vidderna” och det heroiska inslaget väl tillgodosett. Om det nu inte hade varit för sanningen som alltför ofta är en annan.

Jag hade skjutit änder tillsammans med ett antal kamrater och väl klara med det var det dags att avsluta med en sen lunch. En alltför klen stol och fyrtio kilos övervikt tog hand om resten. När jag vickade på stolen där jag satt gick stolsbenet tvärt av och jag själv rakt ner i golvet med revbenen före. Som hjältehistoria en ren katastrof och sett till min övergripande situation närmast en pinsamhet som lär reda ut själv sig så länge jag undviker alltför våldsamma hostattacker och skrattanfall.

Och eventuella glada tillrop på stan – efter detta journalistiska avslöjande – har jag väl förtjänat.