Leif GW Persson

Hög tid att måla
fan på väggen

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

GW:s spaningstips

Oxfordspaning

Det har varit en hektisk vecka. Förra lördagen var jag i Oxford för att övervara den solenna ceremoni där min yngsta dotter Julia promoverades till filosofie doktor vid Världens främsta universitet och eftersom det handlar om en drygt åtta hundra år gammal tradition genomförs den givetvis på latin. Det finns ingen anledning att ändra på den saken och musik saknas heller inte; orgel, stråkar, träblås och horn. Man stöter i golvet med manshöga silverstavar och svär akademiska trohetseder där man lovar att söka sanningen oavsett den tribut den kräver och av någon anledning göra det i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn.

 

Stolt Faderspaning

På första raden sitter en stolt fader från Sverige och först på tredje timmen är det dags för dagens höjdpunkt då hans egen dotter dyker upp för att ta emot universitetskanslerns välsignelser. Hon är klädd i fotsid mantel i blått och purpur och med den svarta sammetsbaretten käckt på svaj och av någon anledning - i just det ögonblicket - letar sig en förstulen tår nerför hennes pappas feta kinder. Lilla Julle har blivit stor nu, tänker jag trots att hon inte ens var påtänkt den gången jag blev doktor.

På det där praktiska svenska viset och utan minsta likhet med det antika drama som utspelas här. Och grät för egen räkning gjorde jag heller inte.

 

Kivikspaning

Fast två dagar senare får även jag en släng av sleven, en rejäl släng och ingen dålig slev, rågad med andlig äggakaka som den bara kan tillagas i trakterna kring Brösarps backar.

Då är jag nämligen i Kivik på Österlen för att ta emot årets Piratenpris. Stolt, glad och hedrad och Fritiof Nilsson Piraten har varit en av mina favoritförfattare sedan jag var liten pojke.

 

Inga tårarspaning

Självfallet är jag också en liten aning generad - på det där svenska viset - över all den uppskattning och värme som jag möter. Men inga tårar, och aldrig av stolthet så länge det är i egen sak. Sådana tårar spar jag till barnen och andra nära och kära eftersom det alltid har varit skick och bruk bland alla riktiga män i min generation.

För en skrivande människa som jag är reaktionen från mina läsare lika viktig som luften jag andas. Jag har sagt det förut men det förtjänar att sägas igen. Som nu efter min senaste kolumn om hur Stockholmspolisen prioriterar sina arbetsuppgifter och rent konkret hur det kan komma sig att man tillmäter en vanvårdad dvärghamster ett högre värde än ett mänskligt mordoffer. Nio av tio av alla som hört av sig förstår precis vad jag menar, och för en gångs skull är det så praktiskt att de även delar min uppfattning i sakfrågan, men med den tionde är det precis tvärtom. Eftersom jag nu bryr mig om alla läsare ska jag göra ett nytt försök även med dem.

Nej, det är inte på det viset att jag argumenterar för att det skall vara fritt fram att plåga djur. Jag tror till och med att det finns ett samband mellan viljan och benägenheten att ge sig på såväl människor som djur och i mitt fall är det så enkelt att jag gärna klappar och kramar alla levande som jag gillar och alldeles oavsett om de har två eller fyra ben.

Det är den ena sidan av saken och vad den andra beträffar är det lika enkelt. Om jag, till exempel, tvingades välja mellan att rädda livet på min hustru eller min trogne tax Nelson, så skulle jag välja henne. När våra mänskliga resurser är otillräckliga så tvingas vi göra val och det var detta dilemma som jag skrev om med utgångspunkt från ett konkret exempel på polisiär praktik i landets största polisdistrikt. Nu till en annan och betydligt allvarligare variant på samma tema.

I höst kommer riksdagen att fatta beslut om den mest långtgående förändringen av svensk polis sedan förstatligandet 1965 genom att man slår ihop landets 21 polismyndigheter till en enda. Om detta råder det politisk enighet, alla berörda centralbyråkrater är nöjda och argumenten de vanliga: Stordriftsfördelar, tydligare ledning, flexiblare verksamhet och ett mer effektivt utnyttjande av resurserna. Som om inte detta var gott nog kommer man också att kunna spara pengar.

 

Själv vet jag att det kommer att bli precis tvärtom, sett till helheten och på varje enskild och ovan uppräknad punkt, och att det blir den lokala polisverksamheten som kommer att drabbas allra hårdast. Den brottslighet som plågar oss vanliga människor har nästan alltid en mycket stark anknytning till den miljö där vi bor och lever. Detta gäller över hela skalan från grova våldsbrott, till vanliga stölder och ordningsstörande beteenden och alldeles oavsett om vi nu kallar dem för vardagsbrott, mängdbrott eller miljonbrott. Offer, gärningsmän, brottsplatser, alla finns de i den lokala miljön, och för att åtgärderna mot problemet skall bli effektiva måste även de poliser som ska genomföra dem finnas i samma miljö.

 

Tyvärr har samtliga polisreformer sedan 1970-talet inneburit att man flyttat resurser från den lokala miljön, där de behövs mest, till den överordnade centrala nivå där den byråkratiska organisationen och dess ledning lever sitt eget liv, i allt väsentligt skiljd från en verksamhet som de i allt mindre utsträckning ägnar sig åt. Framtiden är således enkel att beskriva och för en gångs skull får vi den mest rättvisande bilden genom att måla fan på väggen.

 

Uppklaringen av vardagsbrotten kommer att sjunka till noll eftersom det inte finns några poliser kvar i den lokala miljön som kan utreda dem och upprätthållandet av lag och ordning får överlämnas till det privata och folkliga initiativet för att kompensera för frånvaron av en fungerande rättsapparat. Eftersom jag inte är särskilt svag för den typen av samhälle ska jag i nästa kolumn göra ännu ett försök att berätta vad vi bör göra istället och alldeles oavsett om det gagnar människor eller djur.