Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Leif GW Persson

Här är facit på hur valet slutar – igen

Drygt en månad före valet i september skrev jag en kolumn om hur det hela skulle sluta (Expressen, 10 augusti, 2014). Nästan allt jag skriver om handlar annars om brott. Ett ämne som jag tycker att jag är hyggligt insatt i efter att ha ägnat hela mitt yrkesliv åt att studera det och varför ska jag utsätta mina läsare för helt onödiga risker?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Favoriten Georges Simenon-spaning

I min ungdom var Georges Simenon en av mina stora litterära favoriter och det är han för övrigt fortfarande. Han var född i Belgien 1903 men franska var hans språk och det var i Frankrike som han tillbragte den mesta tiden av sitt vuxna liv. En - på goda grunder - världsberömd författare och en av dem som sålt flest böcker i världens litteraturhistoria. Han dog i Schweiz 1989. Bland yngre generationer av läsare är han i dag i stort sett bortglömd vilket är illa eftersom han är en av 1900-talets bästa författare.

Författare och deras flit-spaning

Simenon var en flitig man. Minst sagt. Under sina drygt femtio år som författare skriver han cirka 300 romaner och fler än 500 noveller. Mest känd blir han genom sina böcker om kommissarie Maigret som arbetar vid polisen i Paris. Totalt 75 stycken och samtliga väl värda att läsas vilket annars, när vi talar om andra författare och deras favoritfigurer, nästan aldrig är fallet.

Kommissarie Maigret-spaning

Om kommissarie Maigret, om hans liv i Paris, och om hans upphovsman Simenon har Anita Limare skrivit en högst läsvärd bok. En sådan där som är både underhållande och bildande. Den vill jag rekommendera inför de stundande helgerna med deras behov av både enskildhet, nöjsamhet och upphöjda tankar som det rent materiella överdådet kräver för att man inte bara skall äta ihjäl sig (Kommissarie Maigrets Paris, Carlssons bokförlag, 2014).

Det är också därför som jag alltid hållit ett stadigt tag om min egen lilla skomakarlåda och den "läst" som handlar om olika aspekter på vår kriminalitet.

Givetvis har jag genom åren tillåtit mig ett och annat avsteg från denna skrivarregel och i slutskedet av en ganska så inflammerad valrörelse kom det således att handla om den aktuella politiken och utgången av det stundande valet.

Dels var jag så dags hjärtligt trött på alla opinionsinstitut och politiska experter, på alla deras självklarheter som varken krävde enkäter eller särskilda kunskaper och på alla svajiga och motstridiga spekulationer utifrån ett givet ämne.

Dels tyckte jag också att den rent prognostiska delen av den diskussionen inte var särskilt komplicerad med tanke på den politiska situation som rådde sedan länge. För enkelhetens skull kan vi säga att den var fastlåst kring en enskild fråga som i en materiell och vardaglig mening saknade varje avgörande betydelse för folkets flertal, nämligen vår invandrings- och flyktingpolitik.

Dessutom att villkoren för vår politiska debatt hade satts av Sverigedemokraterna. Ett parti som vid den här tiden representerade en tjugondel av landets väljare men som i en rent taktisk politisk mening visade sig vara slugare än alla deras motståndare tillsammans.

Om du får sätta reglerna och ramarna för spelet kommer du också att ta hem det. Svårare än så är det inte och den slutsatsen behöver man alltså inte grunda på några prognoser.

Därav också det givna förhållandet att min "prognos" var bättre än alla andras och att jag veckan som gick fick rätt även på den avslutande punkten i min kolumn i och med att det nyval som jag förutskickade kommer att hållas redan i början på nästa år. Hur skulle det för övrigt ha kunnat sluta på något annat sätt efter ett val där Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin väljarandel, fortfarande fick kalla handen av alla andra och där såväl den nya som den gamla regeringen försöker vinna det gemensamma kriget mot dem genom att bekriga varandra?

Under de senaste dagarna har medier varit på mig hela tiden med samma fråga. Vad de vill veta är hur det kommer att gå i det extrainsatta valet i mars 2015. I och för sig kanske inte så konstigt eftersom jag både där och i så kallade sociala medier framställs som ett politiskt orakel.

Så illa är det lyckligtvis inte. Deras bedömning av mina politiska insikter är relativ, inte absolut, och grundar sig på den sorgesamma omständigheten att normalt fungerande politiker och politiskt sakförståndiga plötsligt börjar bete sig som små barn som hamnat i samma hög där alla slår på alla för att därefter övergå till att peka finger åt varandra så fort vuxenlivets Dagisfröken lyckats sära på dem.

Att jag sällan skriver om politik skall inte förväxlas med ointresse. Politiken, och de politiker som gjort den till sitt uppdrag, påverkar mitt liv precis som alla andras. På gott och på ont och oavsett vilket är det inget som man rycker på axlarna åt.

Om det nu är så praktiskt att Sverigedemokraterna och den politik som de förespråkar utgör det stora hotet mot Sveriges framtid - och på den punkten tycks ju samtliga etablerade partier från Vänsterpartiet till Moderaterna vara rörande överens - så finns det väl knappast något problem som är enklare att lösa på ett demokratiskt vis.

Att man genom ett ömsesidigt givande och tagande åstadkommer den politiska majoritet som den politiska stabiliteten kräver.

Hur kommer det att gå i valet i mars? Fortsätter man som förut kommer det att gå illa. Återgår man till ett normalt politiskt beteende kommer det att gå bra vad stabiliteten i politiken anbelangar. Återstår så att lösa alla de sakfrågor som politiken egentligen handlar om.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!